Efter min kolumn i Expressen, där jag skrev om ett högst personligt kval för ett par år sedan, har två saker blivit väldigt tydliga för mig: 1) Det finns ett livaktigt engagemang för hbtq-personers rättigheter i den assyriska gruppen i Sverige. Det gör mig glad och stolt. Min bild av utbredd homofobi bland svensk-assyrier har tack och lov fått sig en törn, även om jag tror att acceptansen fortfarande är låg för de som väljer att komma ut. 2) Det förekommer väldigt mycket svartvita tolkningar, irritation, övertoner och försök att misskreditera mig, snarare än att sakligt diskutera det jag beskrev i kolumnen: mina kval och vägval som en komplex människa.
Det är precis detta som gör att jag inte engagerar mig i den assyriska rörelsen längre och debatten i efterdyningarna efter min kolumn skrämmer mig ännu längre bort.
Exempelvis Nemrud Kurt går till hårt angrepp på mig i Hujådå (en tidning som jag för övrigt jobbade ideellt för större delen av min ungdom) och menar att jag konstruerar ett problem som inte finns. Det jag beskrev i min text var ett problem för mig personligen – jag kände mig splittrad. Jag har inte konstruerat något problem åt någon annan och mitt personliga dilemma politiseras av Nemrud Kurt i en onödigt polemisk ton. Jag blir tillskriven åsikter som inte finns i min text och blir misskrediterad genom obehagliga kopplingar till IS. Jag betackar mig för att pådyvlas dessa tolkningar och jag betackar mig för att sänka debatten till en så låg nivå.
Jag har under större delen av mitt liv engagerat mig i samhället på olika sätt och i olika organisationer. På de flesta ställen har jag mötts av förståelse, inkludering och nyfikenhet för andras perspektiv. Men från min egen folkgrupp har jag bland annat blivit utskälld för att jag inte tror på Gud och för att jag tycker att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan. Jag har blivit ifrågasatt för att jag inte tycker att assyrierna ska ha ett eget land och för att jag inte är nationalist. Jag har sett assyriska personer bli hånade för att de har rest till fattiga länder för att jobba ideellt för föräldralösa barn (”hur kan man bry sig om dem när vårt eget folk lider!?”). Allt detta (och mycket mer) gör att jag upplever mallen för det assyriska engagemanget som alldeles för trång och därför har jag valt bort det. Och vi är många.
Var finns företrädarna som vill lyssna och försöka förstå våra perspektiv och ta med sig det i arbetet för assyriernas bästa? Var finns företrädarna som lyfter sig över konflikter och skyttegravar och försöker hitta en konstruktiv och samlad väg framåt? Var finns företrädarna som ställer sig frågor om varför fler inte kom på manifestationen och varför fler inte engagerar sig för den assyriska saken? Till er vill jag skicka följande citat: ”Att lyssna uppmärksammat och verkligen ta in vad andra menar, innebär att man riskerar att förändras av det man hör.” (Juanita Brown)
En till mig närstående person konstaterade lakoniskt, efter att ha fått många frågor om min text av personer som inte vill vända sig direkt till mig: ”Du borde bara aldrig ha skrivit den där texten.” Tragiskt nog verkar efterdebatten ge honom rätt.
