Det var en lördag och jag hade precis avslutat ett telefonsamtal. Mina kompisar skulle ner till centrum för att ta en kvällsfika, något jag sällan tackar nej till, men denna gång avböjde jag artigt. Jag var trött och sliten efter att ha ägnat en hel dag åt studier och jag föredrog att avsluta dagen sittandes på soffan och gloendes på tv. Jag brukar sällan läsa vad en film handlar om, det för att inte ta risken att avvisa en film på grund av dess genre eller en kanske orättvisande och undermålig beskrivning. Så precis som i vanlig ordning slog jag på Tv:n och någon av de kanaler som visar filmer. Där på en av alla otaliga kanaler hade den precis börjat, sagan började spelas upp framför mina ögon: kriget mellan ord och bilder.
Filmen heter ”words and pictures” – ”ord och bilder” och handlar om en livlig rivalitet som inleds mellan en engelsklärare med en otrolig passion för ordets makt och en blygsam och tillbakadragen bildlärare med en förmåga att måla bilder som tungor knappt kan förmå att yttra. Engelskläraren kan få ett hjärta att sprudla av mystiska känslor genom sina ord och bildläraren kan genom sin konst få en person utan fantasi att drunkna i drömmar. En strid påbörjas när skolans elever försöker avgöra vad som är mäktigast av de två – ord eller bilder.
Det har sagts och påpekas allt jämt och ständigt att en bild säger mer än tusen ord. Vem som sägs ha varit först med detta ordspråk är inte säkert, men dess innebörd och budskap är av desto högre grad välkänt för oss alla. Det en bild målar upp kan säga samma sak likt en beskrivelse av tusen hela ord. Genom färg, bakgrund, penseldrag och konturer kan ett enda porträtt, en symbol, en avbild av verkligheten eller en dröm ge oss samma känsla i ett skyndsamt intryck av något som hade tagit orden flera minuter. Inte kan väl ord som är stela och inpräntade på ett papper ge rättvisa för vad liv och rörelse gör på en duk?
Men kan verkligen bilder alltid göra det som varit eller det som svävar i en människas illusioner rättvisa?
Terror, sorg, förtvivlan, folkmord, hunger, hemlös, föräldralös, smärta. Orden är otroligt många och inte ens tusen bilder kan till fullo återspegla innebörden av dessa ord och vad vårt folk varit med om. För ingen bild kan måla upp den terror som vårt folk utsatts för sedan den tid vi förlorat vårt land och sedan den tid vi antagit kristendomen till vår religion. Inte kan en bild måla upp sorgen som utspelade sig i tårarna som föll från moderns kind då hon såg hennes dotter slitas ifrån henne och då hon sakteligen dog inombords medan de turkiska och kurdiska männen våldförde sig på henne. Inte kan heller en bild måla upp den förtvivlan som vi alla känt inom oss då ödet visat oss sin kalla hand och då en ljusglimt i våra assyriska liv helt plötsligt, så som alltid, ersatts med tusen öronbedövande och dundrande blixtar med mörka nätter. Ja, ingen bild kan nog heller beskriva känslan hos våra folkmordsoffer, de som gått hungriga och utan hem, de som mist sina föräldrar och de som burit på en oerhörd smärta i sina hjärtan. Nej, ingen bild kan måla upp våra trauman och hemskheter.
Frågan är då om orden kan ta denna plats? Kan orden rekonstruera det vi en gång varit med om, kan de åskådliggöra för oss vad verkligheten en gång var? Om inte med tusen ord kanske två eller tre? Sanningen är att inte ens ord på egen hand kan ta sig an detta omöjlighetsuppdrag. För att ge en förståelse av vad jag menade och för att ge en innebörd av de ord som jag ovan skrev var jag tvungen att utöka från ord till meningar och genom meningarna och ordens kraft gjorde jag ett försök att måla upp bilder av intryck hos er. Det innebär alltså att jag använde ord för att ge liv till en bild, en bild som ger liv till känslor och som beskriver det ett enda ord inte kan, kanske åtminstone tusen.
I filmen kommer man fram till exakt detta, bilder och ord förenar varandra. De är inte fiender, utan de är vänner och de är inte heller antagonister utan bundsförvanter. De bör förenas just för att den ena kompletterar den andra, ord såväl som bilder.
Mitt syfte med denna text är att påvisa makten inte bara hos bilden, utan även ordet. Det är orättvist att hävda att en bild kan säga mer än tusen ord. För en bild väcks ofta till liv genom just orden. Ett ord, en känsla och ett minne ger avtryck för ett kall, något som senare resulterar i en bild exploderande av färger som fångar historier spridda i världens alla hörn. Genom ordet och genom bilden kan vi berätta om det vi som assyrier varit med om, men det ena får inte utesluta det andra. Låt oss skriva ned vad vi genomgått, vi måste dokumentera, berätta och väcka opinion så att världen får höra vår världsomfattande historia från att ha varit civilisationens vagga till att snart bli vaggad in i evig sömn. Genom våra ord kan vi dessutom ge liv till målningar, så fulla av uttryck att de gör betraktaren villig och explorativ att vidare ta tag i vår fråga.
Genom exakt tusen ord har jag önskat föra vidare min ståndpunkt att varken ord eller bild kan segra, den ena mot den andra. Det är därför dags att vi greppar pennan såväl som penseln för att med koncentrerande men ändå hastiga drag ge liv till våra föregående, pågående samt kommande händelser. Låt oss spegla det som varit men även forma det som komma skall. Låt det inte vara en strid mellan det ena eller det andra. Låt oss förena ord och bilder för att ge slagkraft åt vår allas hjärtefråga.
Genom ord och bilder kan vi ge liv till det som varit och ge liv till det som borde vara – Assyrien!
