En kamp för demokrati eller en blodig uppgörelse mellan shiiter och sunniter?, meningarna om den arabiska våren går isär. Aziz Düzgün svarar här på Peter Butros argument om synen på händelserna i Mellanöstern.

Tack Peter för dina intressanta kommentarer och  synpunkter på min debattartikel om den Arabiska våren.  Även jag vill ta tillfället i akt att kommentera dina synpunkter.

Först och främst vill jag klargöra en sak, att jag dels som assyrier och dels som demokrat är emot alla former av diktaturskap , förtryck och inskränkning av mänskliga rättigheter.

Det stämmer att majoriteten av befolkningen i Tunisien, Egypten och Libyen  är sunnimuslimer. Men det var inte sunni – eller för den delen shiamuslimer som styrde dessa länder innan den så kallade Arabiska våren.  Det var diktaturer i dessa länder efter andra världskriget och kolonialismens fall  som berikade sig och sög ut sina länder som hade den totala makten. För dessa diktaturer hade religionen ingen betydelse utan deras mål var att skaffa sig och sina släktingar rikedom och makt över folket. De hade även stöd av stormakterna som var ömsesidig beroende av dessa diktaturer men som nu har övergett de.

Visst, för den enskilda människan i Mellanöstern beror missnöjet och protesterna säkerligen på att man vill ha en förändring mot demokrati, frihet, arbete, utbildning, bättre välstånd  med mera. Så var även fallet med Shahens Iran på 70-talet innan Ayatollah Khomeini gjorde revolution och lovade folket rättvisa, frihet, demokrati, arbete, utbildning, bostäder och så vidare. Så gjorde även Lenin och Stalin i Sovjet under första världskriget och för att ta ett extremt exempel även talibanerna i Afghanistan under 90-talet och så vidare. Nu vet vi vad resultatet blev av revolutionerna  i  dessa länder.

Jag förstår inte riktigt vilka du syftar på när du nämner regimvänliga lojalister  men om du menar assyrier och övriga kristna i Syrien, så tror jag nog att de själva inser vad som är bäst för de i detta svåra och farliga läge i Syrien. Varför ska vi i diasporan tala om för de vad som är bäst för de? Är det vi som lever i deras vardag och verklighet och ska tala om för de vad som är bäst för de? Det är lätt  för oss i våra trygga samhällen i Europa att  kräva demokrati i Syrien. De är inte så okunniga som vi tror utan är mer realistiska över alternativen de har att välja emellan.  Jag tror inte att de sympatiserar med regimen för att de gillar den utan de vet vad som väntar de om regimen faller.  Det brukar ju heta att av två onda ting  väljer man den minst onda.

Om det inte är de sunnitiska regimerna i Saudiarabien och Turkiet som stöder och förser oppositionen med vapen, så är frågan varifrån de får sina vapen? Vad har Saudiarabien och Turkiet för intresse av att Syrien och övriga Mellanöstern ska bli demokratiska när de själva gör allt för att motarbeta demokrati i sina egna länder?

Peter skriver vidare att jag bortser ”ifrån de oberoende källor, som exempelvis Amnesty International och Human Rights Watch, som ständigt utger rapporter som beskriver den syriska regimens oerhört våldsamma och människorättskränkande aktiviteter.”  Man kan då fråga sig varifrån dessa organisationer får sin information från om inte från Saudiarabiska sponsrade kanaler som Al-Jazira och rebellernas partiska vittnesbörd? Hur kan dessa organisationer vara på plats när inte ens FN:s fredsobservatörer knappt får eller vågar bevittna situationen i Syrien? Deras kunskaper bygger nog snarare på de vittnesbörd från rebeller och övriga flyktingar som har flytt till Syriens grannländer. Berättar dessa rebeller för  Amnesty International och Human Rights Watch också hur många oskyldiga människor de själva har dödat?  Hur många liv har inte oppositionen på sitt samvete? Kan man kalla dessa terrorister för demokratitörstande människor?  Kan vi lita på de källor som förmedlar nyheterna till oss?  Media i hela världen agerar i symbios med makten och visar oss sin bild av verkligheten.

Jag tror att det kan inträffa två olika typer av scenarier i Syrien. Om oppositionen trots allt inte skulle lycka störta regimen efter ett blodigt inbördeskrig och assyrierna har aktivt stött oppositionen, hur kommer regimen då att behandla de om inte som förrädare ? Om vi antar att oppositionen lyckas störta regimen med hjälp av Saudiarabien och Turkiet eller NATO, och ett islamistiskt parti tar makten, varför skulle de bevilja kristna minoriteter samma rättigheter som muslimerna? Ska vi då säga till assyrierna  i Syrien att vi stödde oppositionen att störta den syriska regimen i hopp om att Syrien skulle bli demokratiskt  men att islamisterna kidnappade tyvärr revolutionen och tog över makten ? Är vi i Europa då beredd att byta plats med de assyrier som lever kvar i Syrien? Tillåt mig att tvivla på det.

Det stämmer att Fuat Deniz sa att demokrati inte är ett tillstånd utan är en aktiv handling men jag tror att Fuat syftade på de länder som redan var etablerade demokratier. Demokratin måste ständigt försvaras, utvecklas och tillämpas för att den ska överleva.

Demokrati är en process som kräver tid att implementera i ett samhälle. Det går inte att genomföra demokrati i ett samhälle eller land om inte de rätta förutsättningar finns. Om vi tittar på de länder i Mellanöstern som har lite av äkta demokrat, så är det endast Israel.  Men inte ens där råder det riktig demokrati, med tanke på hur de behandlar sin arabiska befolkning och sina palestinska grannar. Jag vill hävda att det inte är de israeler som  är ursprungsinvånares förtjänst att landet är demokratiskt utan istället är det de judar som bodde i hundratals år i Europa och USA och som växte upp i demokratiska samhällen och som flydde till Israel efter andra världskriget som bringade med sig fröet och traditionen av  demokratin till Israel.

För att man kunna odla en planta som ska slå rot och växa måste den ha en grogrund, d.v.s. vatten och god jord. Så är det även med demokratin. För att demokratin ska slå rot i Mellanöstern krävs det att människorna där är uppväxta med demokrati , att ekonomiskt välstånd råder i landet,, oberoende massmedia, staten ska vara sekulär, religionsfrihet, ingen korruption, fungerande institutioner och myndigheter, jämlikhet inför lagen, jämställdhet och med mera med mera. Hur allt detta ska inträffa helt plötsligt efter en revolution  i ett muslimskt land när samma process tog flera generationer i Europa är ett mysterium för mig. Inget av dessa nämnda förhållanden råder i Mellanöster utan tvärtom är religionen sammanvävd med själen och präglar hela människans liv. Utöver detta har mellanöstern dessutom olja som är oumbärligt för stormakterna USA och Europa och så länge de är i behov av  oljan så är de tvungna att följa Saudiarabiens politik som gör allt för att motarbeta demokratin i Mellanöstern eftersom de annars skulle såga av den gren som de själva sitter på. Därför tror jag att utsikten till demokrati i Mellanöstern inom närmaste framtiden är ytterst liten.  

Jag hoppas verkligen, Peter, för vårt folk assyrier och övriga demokratisträvande människor i Mellanösterns skull att den pågående konflikten, den Arabiska verkligen våren handlar om värdighet och demokrati som du skriver och att jag har fel. Jag hoppas innerligt att mina teorier och farhågor är felaktiga. Men jag är tyvärr orolig för att diktaturen kommer att bytas ut mot religiös fanatism och sekterisk våld och att assyrier och övriga kristna kommer att drabbas hårdast av förföljelser och massutvandring såsom i Irak .

 Framtiden kommer att visa om jag hade rätt eller fel.

 Shlome u ikore

Aziz Düzgün, Norrköping