Innan jag reste till Kalifornien i USA för två år sedan hade jag fördomar mot assyrierna där. Jag trodde att de var amerikaniserade och hade glömt sitt kulturarv, men jag hade fel.

För två år sedan gjorde jag och två av mina syskon en resa till Kalifornien i USA. Våra destinationer var San Fransisco, Los Angeles och Modesto. Mina förväntningar inför resan var lika med noll. Jag har nämligen aldrig varit förtjust i den amerikanska kulturen. Resan gjorde jag i syfte att få en inblick i hur assyrier lever i USA jämfört med assyrier i Sverige, landet jag kommer ifrån.

Har assyrierna blivit totalt assimilerade, eller finns det fortfarande de som uppskattar sin kultur? Dessa två frågor dominerade min resa.

Under min vistelse hann jag träffa många intressanta personer som alla på sitt sätt berikade min livsåskådning. Jag fick även möjligheten att träffa och umgås med en del assyriska ungdomar. Mina fördomar gentemot den assyriska ungdomen i USA var många innan resan, bland annat trodde jag att majoriteten ser sig själva som amerikaner, att få behärskar modersmålet och att de flesta älskar MTV-kulturen (musik television). En grov generalisering med andra ord.

Verkligheten skiljde sig från min uppfattning, men trots det fick jag uppleva situationer som här i Sverige är tabu. En familj som jag besökte hade två döttrar i min ålder, bägge döttrarna hade pojkvänner av amerikanskt ursprung. Detta förekommer även i Sverige, men i väldigt liten utsträckning, och även om det kan accepteras av föräldrarna så accepteras det inte alltid av omgivningen. Andra ungdomar jag fick kontakt med behärskade enbart det amerikanska språket, och en tredje part var helt och hållet amerikaniserade.

Självklart ska alla få gifta sig med vem man vill, tala det språk man har lättast för och göra i princip vad man vill. Men frågan är om assyrier har råd att vara egoistiska med tanke på hur utspridda och splittrade vi är idag?

Ur ett assimilationsperspektiv kopplar jag det geografiska avståndet starkt till assyriernas situation i USA. Ju länge bort man befinner sig från sin kultur och sitt språk, desto lättare är det att assimileras. I USA blir detta problem extra kännbart för assyrierna i den mening att amerikanerna som folk är väldigt nationalistiska och måna om att hävda sin kultur och identitet.

Staden Modesto har 300 000 invånare, av dessa är 20 000 assyrier. I mångmiljonstaden Chicago bor det cirka 100 000 assyrier. Trots att jag är medveten om att flera av dessa assyrier bryr sig föga om sin kultur känns det fortfarande skönt att ha många assyrier samlade på en och samma plats. Så vida jag kan se kommer denna närhet att, om inte förhindra, åtminstone förlänga den assimilationsprocess som assyrierna genomgår i USA.

Samtidigt som detta ”avståndsproblem” uppmärksammas, måste man också komma ihåg att assyrier i USA har en dubbelt så lång historia än assyrier i Sverige. Med hänsyn till detta får man inte vara alltför fördömande i synen på den assyriska livsstilen i USA.

Jag lämnade USA med blandade känslor. Å ena sidan fick jag ta del av den assyriska aktivismen där, å andra sidan oroades jag över den amerikanska kulturens dominans i vardagslivet.

Med distans till resan känns det dock alldeles för tidigt att räkna bort de amerikanska assyriernas bidrag till vårt folks kamp om vår existens i världen.