Tre politiker röstade emot sina partier i frågan om ett erkännande av folkmordet. ”Jag röstade efter min övertygelse eftersom jag själv är ett levande offer. Jag röstade efter mitt hjärta,” säger Yilmaz Kerimo (s).
Kerimo, Ibrahim Baylan (s) och Fredrik Malm (fp) röstade emot sina partiers linje. Övertygad om att han har ställt sig på rätt sida säger Malm att det är oerhört viktigt för Sverige att markera att det är ett folkmord som måste erkännas av politiska, moraliska och juridiska skäl.
– Turkiet har under årtionden satsat stora pengar och politisk kraft på att förneka att det har ägt rum. De har bland annat försökt påverka olika länder till att inte erkänna det som ett folkmord. Därför tycker jag att Sverige inte ska låta sig påverkas och ska fatta ett självständigt beslut, säger Malm.
Det är viktigt att offren och anhöriga ska få upprättelse och inte behöva lida mer. Varje gång frågan tas upp river man upp nya sår, menar han.
Han läger till att oavsett vilket år FN:s folkmordskonvention antogs är det ett folkmord enligt konventionen och borde då accepteras som sådant.
– Konventionen finns ju till av en anledning. Den finns ju till för att undvika att fler folkmord sker. Det är juridiskt inte hållbart, säger han.
Därför anser Kerimo att det är dags att ta upp frågan på FN nivå för en ny resolution där man inte fastnar i att konventionen kom till 1948 och kan erkänna folkmordet för vad det är.
– Det är långt och hårt arbete som inte bara är politiskt utan även som kräver lobby på FN nivå från olika organisationer och förbund, säger han.
Riksdagsledamöterna anser att argumentet som utrikesministern, Carl Bildt (m), och Alf Svensson (kd) använder om att inte erkänna folkmordet eftersom de vill uppmuntra Turkiets ”nya” öppenhet inte håller; de tror nämligen inte att Turkiet har en ”uppriktig vilja” att lösa landets problem med demokratin.
Kerstin Lundgren (c) har länge arbetat för ett erkännande, men röstade inte förra veckan eftersom hon var bortrest på uppdrag av rikdagen.