”Tror du verkligen att du kan bli nåt? Tror du att du är svensk, eller?” En annan kille säger: ”Jag svär för jag kan svära, jani, fattaru?” Jag sitter där och undrar om han förstår att han kan göra mer än att bara svära. Han skulle behöva en förebild.

Jag sitter på bussen på väg till jobbet och är omringad av ungdomar som skriker till varandra från ena änden av bussen till den andra. Men det stör mig inte idag för jag har solens värme på mitt ansikte och på mina stängda ögonlock. När dörrarna öppnas och stängs hör jag fåglar kvittra och vårkänslan värmer mig inombords.

Plötsligt hör jag sådana där grova svordomar som skär i örat på mig. Sådana svordomar som min generation fick skäll för eller ibland en örfil för när de användes. Svordomskriget stoppas av en flicka som skriker att de ska växa upp och sluta svära. Henne tyckte jag om. Dock inte svaren hon fick.”Är det Jag ska bli läkare som snackar? Tror du verkligen att du kan bli nåt? Tror du att du är svensk, eller?” En annan kille säger: ”Jag svär för jag kan svära, jani, fattaru?”

Jag sitter där och undrar om han förstår att han kan göra mer än att bara svära. Han skulle behöva en förebild. Det är då jag tänker på ett samtal som jag hade med Gunilla von Platen, VD för kundserviceföretaget Xzakt. Jag frågade henne hur hon har lyckats bli så framgångsrik och hennes svar var enkelt: man får absolut inte begränsa sig mentalt genom att tro att man som invandrare inte kan lyckas lika bra som en svensk. Du kan om du vill, sa hon. Enkla ord, men mycket inspirerande.

De här små söta orden får mig också att tänka på ett årligt projekt som Saais, syrianska assyriska akademiker i Sverige, startade 2002. De vill uppmuntra ungdomar att studera vidare genom att vara förebilder. De går ut till olika skolor under tema dagar eller informations dagar.  Ställer sig bakom ett bord med fina broschyrer på och säger: ”Jag kan, alltså kan du också.” Att uppmuntra andra till att studera vidare och tro på sig själva är roligare än du kan tro. Det märkte jag när jag skrev upp mig på projektet, som en sån där förebild.

Jag åkte ut till en skola i Järfälla, Jakobsberg, tillsammans med min Saais kollega Sevim Barbasso Helmers. Vi ställde oss bakom ett bord med marinblå duk och orangefärgade broschyrer. Vi var de enda i den långa korridoren som inte pratade om en skola eller erbjöd en utbildning. ”Nej, vi är bara här för att uppmuntra er till att studera vidare och säga att Saais kan hjälpa dig på olika sätt. På Saais hemsida finns representanter från olika yrkesgrupper som svarar på dina frågor om yrket; du kan knyta kontakter med alla medlemmar och närvara på seminarier. När du senare blir medlem får du även släppa loss med alla på roliga fester och om du har tur hittar du din andra hälft där.” Eller är det bara våra föräldrar som säger sånt?

Så där stod vi och babblade på. Och vilken uppmärksamhet vi fick. Förutom att vi är två pratglada och charmiga, med betoning på charmiga, kvinnor så var det vårt budskap som lockade folk. Ett enkelt men viktigt budskap; små söta ord – jag kan, alltså kan du också.