Det gäller till exempel familjer med kriminella eller missbrukande barn, eller en familj där våld, rykten om otrohet eller incest förekommit. Det är få som vill synas tillsammans med en av dessa familjer.

Hur går man vidare i livet när man har drabbats av en stor känslomässig förlust? Alla drabbas av sorg någon gång i livet. Det är en naturlig och känslomässig reaktion på en förlust av något slag. Bland det svåraste som finns är att bearbeta en sorg efter en närståendes bortgång, särskilt om dödsfallet har varit oväntat och haft ett hastigt förlopp. 

Utifrån mitt perspektiv var förra året 2007 ett svart år med flera plötsliga dödsfall i min bekantskapskrets. Tre av dem var personer som befann sig alldeles i början av livet och på språng mot en ljus framtid då de hastigt rycktes ifrån oss. Fuat Deniz var en av dem.

Då man tänker på vad Fuat och andra unga hade kunnat åstadkomma om de hade fått fortsätta sina liv blir förlusten oöverstiglig och förlamande.

I förra veckan besökte jag Örebro och universitetet där Fuat undervisade. Det blev en stark påminnelse om den oerhörda tragedi som mordet på Fuat har inneburit för assyrier i allmänhet och för hans familj i synnerhet.

Redan samma dag, den 11 december, som mordet ägde rum började spekulationerna. Vi hade många självutnämnda detektiver och mordutredare som spädde på de etniska- och religiösa fördomarna hos oss.

I sorgearbetet kom detta ”yttre hot” att sammansvetsa oss med varandra. Det var företrädare för våra organisationer, kyrkan och tusentals enskilda individer både närstående och avlägsna – alla ville vi visa vårt deltagande och vår stora sorg.

Men denna gemenskap kom tvärt av sig då vår ”fiende” visade sig vara en av oss, en familjemedlem. Hur hanterar man denna nya dubbla och ofattbara sorg? Det är onekligen en dubbel sorg eftersom det är två drabbade familjer.

Det är väl märkligt att när sorgen är som störst blir de som tröstar färre. Kan det vara så att en sorg som är för ofattbar, gör oss medmänniskor blinda, ordfattiga och handlingsförlamade, i relationen till de drabbade? Vad ska man säga…? Vad kan man göra..?

De flesta känner sig tafatta och vet inte vad de ska säga. Eller så börjar vi intellektualisera och ge råd som i situationen är omöjliga att följa eller så drar vi till med alla de klyschor vi lärt in.

Ibland tycks vårt språk vara bra fattigt på ord som beskriver känslor, eller så är det inte språket det är fel på, utan vi som inte hört dessa ord uttalade i tillräckligt stor utsträckning för att känsloord ska kännas naturliga i ens mun vid behov.

Bristen på lyhördhet och fantasi gör att vi blir ytliga och håller oss på ett bekvämt avstånd.”Vågar inte störa i sorgen”, som en del svenskar brukar säga, och kom inte och säg att vi inte är integrerade i det avseendet.

Nu kommer många att hävda att vi assyrier minsann är bättre på att dela sorg med varandra, särskilt om det drabbar en nära anhörig. Visst är det så, i alla fall på ett ytligt plan, i många fall, men det finns även fall där drabbade av en sorg eller en familjetragedi har blivit utfrusna ur samhällsgemenskapen.

Det gäller till exempel familjer med kriminella eller missbrukande barn, eller en familj där våld, rykten om otrohet eller incest förekommit.

Det är få som vill synas tillsammans med en av dessa familjer. Ännu mindre gör sig våra företrädare synliga i sådana sammanhang. Trots att det är i sådana fall deras insatser skulle behövas som mest.

Det är påtagligt hur vi i vår kultur blundar för hur vi hanterar förluster och sorg, medan vi är så duktiga på att lära oss hur vi skaffar oss materiella prylar. Det gör att vi känslomässigt isolerar oss när vi drabbas av sorg, och den blir inte mindre av att omgivningen inte vet hur de ska handskas med den.

Tillbaka i Örebro är omgivningens reaktion en tjock kylig tystnad, särskilt mot förövarens familj. Att förlåta en djup kränkning eller ett svek är väldigt svårt. För stunden kanske det är rent av omöjligt. Men att försonas med det man blivit utsatt för är inte det samma som att säga att det är okey. Det som har hänt har hänt – ofta är det ingenting som längre skadar oss i nutid – utan det är minnena, känslorna och tankarna som gör ont och förföljer oss här och nu.

Min erfarenhet är att människor som bryter sin känslomässiga isolering och försonas med det förflutna får frid, får en öppnare relation till sig själv och andra. Viktigt är också att inte ducka för människor i sorg, gå över till andra sidan gatan. Fråga istället hur det är fatt och säg: jag finns här om du behöver prata.

Den dagen man själv drabbas av sorg förstår man hur viktigt det är att ha någons öra som bara lyssnar.Sonya Aho har arbetat som journalist på Sveriges Television, Sveriges radio och flera tidningar i sammanlagt drygt tio år innan hon började arbeta som pressekreterare hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO. I dag arbetar hon som pressekreterare på Socialstyrelsen.

På frågan varför hon har bytt sida till myndighetsvärlden svarar hon så här: ”Från början var det inte självvalt att söka mig bort från medievärlden, utan jag blev handplockad till DO. Men jag ser det inte som jag har bytt sida, även i det här jobbet arbetar jag för att få fram sanningen och rättvisan.”

Mänskliga rättigheter som allas rätt att slippa orättvisor och diskriminering är något Sonya Aho brinner för. Ämnen som hon också kommer att beröra i sina krönikor är kulturkrockar, ungdomars identitet, assyriska kulturyttringar och annat som hör livet till. Sonya bor i Södertälje och sitter med i Assyriska föreningens styrelse i Södertälje.