Mitt namn är Selina. Mounir Mousa är min farbror, jag skriver är eftersom jag inte tror på att man dör; utan människan lever vidare i våra tankar, hjärtan och själar. Den enda gången människan dör är då du glömmer bort han eller hon.

Du finns där uppe någonstans, du svävar i det blå, du finns i en värld som är mycket bättre än den jag befinner mig i, du finns i en plats av frid, en plats av glädje, en plats av kärlek. Om detta bara är en fantasi, låt mig då fantisera, om detta är en dröm låt mig drömma om detta är en känsla låt mig känna om detta är en verklighet snälla ge mig chansen att få veta. Jag vet att du finns här jag vet att du känner mig, jag känner dig, din närhet, din vackra och oskuldsfulla själ. Varför minns vi bara människan när den föds och när den försvinner, det är då dem betyder mest för oss, annars tar vi för givet att dem alltid finns där.

Jag hoppas att du minns mig för jag kommer aldrig att glömma dig, jag kommer att fortsätta hoppas, fortsätta drömma om att du finns. Jag kunde inte göra något annat än att låta dig gå, det fanns ingen kort lång smal eller bred väg för mig att välja…utan det var Guds väg som gällde. Det skadade mig hårt jag ville veta var du var nu, så att jag kunde släppa dig, jag orkade inte leta. Jag har nu den starka känslan av vart du är, du svävar med änglarna i en underbar atmosfär, du var en ängel på jorden bland oss nu är du en ängel i himmelen bland änglarna. Det var därför Gud valde dig. Du var den levande ängeln som han saknade mest. Du var alltid snäll, alltid en äkta vän, du hjälpte alltid andra och brydde dig nästan inget om dig själv. Känslan av glädje varje gång man såg dig, jag försöker glömma den ibland för att inte bli mer ledsen men när jag sen ser ditt leende framför mig igen känns det väldigt speciellt då vill jag bara stanna kvar. Du ska veta att vi uppskattar dig, tänker på dig, saknar dig. Men mest av allt älskar dig. Först nu, när solen en vacker vårdag ler mot mig, vågar jag le tillbaka.