Vad är det egentligen vi kräver av den turkiska regeringen? Att den ska erkänna folkmordet, ja. Men sen? Räcker det med ett erkännande och en ursäkt? Eller är det som Serj Tankian, frontfigur i System of a Down, har sagt: ”Ursäkter utan gottgörelse är en förolämpning.”
Jag har mött assyrier som har sagt att det enda de vill ha av Turkiet är en ärligt menad ursäkt. Det skulle innebära att ens smärta erkänns och det blir lättare att gå vidare. De här personerna har sagt att de inte är intresserade av pengar eller annan gottgörelse.
Det finns en intressant parallell från Storbritannien. Libyern Abdul Hakim Belhaj hade utlämnats till Libyen och där torterats. Senare stämde han den brittiska regeringen för detta. Han meddelade att han var villig att dra tillbaka sin stämning ifall han fick ett erkännande att regeringen hade handlat fel, en ursäkt och ett (1) pund i skadestånd. Den brittiska regeringen vägrade anta erbjudandet och drev rättssaken vidare – till en betydligt större kostnad för skattebetalarna.
Sen finns det assyrier och armenier som har stora krav på den turkiska staten. Det handlar om att egendom ska återgå till de ursprungliga ägarnas efterkommande, om monetär kompensation och – inte minst från armeniskt håll – om territoriella eftergifter. Många menar att det i ett första skede skulle handla om att kyrkorna skulle få tillbaka sina byggnader och därefter skulle privatpersoner kunna starta processer för att återkräva förlorad egendom.
Allt tal om gottgörelse och kompensation bidrar naturligtvis till att Turkiet drar sig för att erkänna folkmordet. I all synnerhet skräms den turkiska regeringen av minsta antydan om territoriella eftergifter. Nationalstaters gränser tenderar att vara något av det heligaste som finns och i Turkiet är landets territoriella integritet enormt viktig.
Ska vi alltså avstå från att kräva gottgörelse för att göra det lättare för Turkiet att förmå sig till ett erkännande? Nej. Serj Tankian har rätt. En ursäkt som inte leder till någonting är ingen ursäkt. Om en framtida turkisk ursäkt är allvarligt menad måste den efterföljas av åtgärder. Det handlar om att ändra den berättelse man har skapat om de historiska händelserna, om förändringar i skolböckerna, om att resa minnesmärken och inrätta museer. Men det måste också kunna handla om att ge tillbaka byggnader till kyrkorna och att öppna för att ge ersättning till familjer vars förfäder blev av med fastigheter och affärsrörelser.
Om man inte är beredd att gå in i en sådan process av gottgörelse – då är ursäkten inte allvarligt menad. Det här betyder naturligtvis inte att alla ättlingar till offer måste ställa gottgörelsekrav. De som nöjer sig med en ursäkt får självfallet göra det.
Att förlåta eller inte förlåta – det är frågan
Efter folkmord och andra större tragedier väntar ett svårt rehabiliteringsarbete för dem som överlevt. Det handlar om att samla sig och kunna gå vidare med sina traumatiska upplevelser. Att nå fram till något slags försoning är viktigt i denna process. Det hävdas ofta att försoningen ska bestå i att offret förlåter förövarna. Inte minst i den kristna tron betonas vikten av att förlåta (Matt. 6:14-15).
Det här har lett till att många brottsoffer känner en förväntan eller rent av en press på sig att förlåta förövarna. Det hela bottnar i tanken att det är bättre att förlåta än att gräva ner sig i bitterhet. Men det är inte så att det bara skulle finnas dessa två alternativ. Låt mig förklara med ett exempel.
Engelsmannen Colin Parry förlorade sin tolvårige son i ett terrordåd utfört av en gren av den Irländska Republikanska Armén (IRA). Långt senare var han aktivt med i processen som ledde till en överenskommelse om Nordirland genom vilken IRA och dess lojalistiska motsvarigheter lade ner sina vapen. Han har förklarat:
– Jag är glad över fredsprocessen. Jag träffar gärna gamla IRA-ledare för att främja försoning i Nordirland. Men jag har inte förlåtit och jag tycker att man inte ens ska ställa mig frågan om det. De dödade min son.
Han är ett levande exempel på att valet inte står mellan att förlåta eller att bittert motverka försoning.
Viktigast av allt är rättvisan
När stater försöker komma till rätta med historiska oförrätter som de har åstadkommit är det viktigaste av allt att rättvisa skipas. De som gjort sig skyldiga till brott ska straffas. De som lidit ska kompenseras. Ursäkter och förlåtelse kan vara viktiga element i att skapa rättvisa. Men behöver inte alltid vara det.
I Sydafrika tillsattes en så kallad Sannings- och försoningskommission för att utreda politiska brott som begåtts under apartheidtiden. Det var ett bra sätt att få fram sanningen, men eftersom de som erkände sina brott mer eller mindra slapp undan straff var det inte ett sätt att skipa rättvisa. Personer som gjort grova kränkningar kunde komma undan om de berättade vad som hänt och sökte om amnesti.
När det gäller Seyfo är alla förövare döda. Endast en bråkdel av mördarna ställdes inför rätta. Det var ett gigantiskt misslyckande och en skam för världssamfundet och det har definitivt inspirerat andra bödlar som sett att man kan komma undan. En rättvisa i betydelsen att de skyldiga ställs till svars för sina övergrepp kommer i detta fall aldrig att skipas.
Återstår att skipa rättvisa genom att gottgöra offren. De som överlevde folkmordet är idag alla döda (med undantag av några få som var spädbarn 1915). Men ättlingarna lever och de har rätt till gottgörelse. Det här kan leda till ändlösa processer om förlorade egendomar. Ingen kan idag överblicka vilka följderna kunde bli. Men det är den vägen vi måste gå. För, som sagt, en ursäkt som inte leder till ändrat beteende och inte öppnar för någon form av gottgörelse är ingen ursäkt. Utan en förolämpning.
