Ett dödsfall i familjen innebär alltid en oerhörd sorg, saknad och tomhet. Inte nog med förlusten av en kär familjemedlem innebär begravningen numera en stor ekonomisk belastning som snart kan liknas vid ett bröllop. Augin Kurt undrar vart utvecklingen är på väg.

För drygt sexton år sedan skrev jag en artikel i Hujådå med rubriken Låt familjen sörja i lugn och ro! I artikeln kritiserade jag den stora trängseln som de efterlevande utsattes för vid ett dödsfall. Vad har då hänt sedan dess? Har den stora påfrestningen på de sörjande minskat? Kanske det.

Nu finns i alla fall stora och fina samlingslokaler i kyrkorna där man kan genomföra sitt sorgearbete utan att störa familjen i dess hem eller omgivningen lika påtagligt. Men utvecklingen har drivits i en riktning som gör att våra begravningar har blivit kommersialiserade. De som tjänar pengar på assyriska dödsfall idag är prästerna och deras ständiga följeslagare, våra TV-satellitkanaler.

Men att profitera på känsliga frågor som ett dödsfall inom familjen, är lika förkastligt som när man utmålar den döde som nationens hjälte trots att den stackaren inte har levt ett högst ordinärt liv, utan några insatser för folket.

Att en begravning och det efterföljande sorgearbetet brukar tillhöra privatlivets sfär, är en självklarhet enligt svenska normer. Men så är inte fallet hos oss assyrier. Tvärtom är det en plikt att alla ska stötta de efterlevande, eftersom sorgearbetet är en kollektiv angelägenhet hos assyrierna.

Men nu har alltså våra begravningar kommersialiserats till den grad att de har blivit ”Big Business” för kyrkan och dess allierade TV-kanaler som når en stor del av den utspridda assyriska folkgruppen.

Jag har på senare tid närvarat vid ett antal assyriska begravningar och reflekterat över en tilltagande trend i predikstolen, som många med mig uppfattar som överdrift – en trend som också förstärks av dödsannonserna i våra TV-kanaler. Den stora uppslutningen av kyrkomän och de tal som hålls från predikstolen är överdrivna till den grad att vem som helst med ett uns av sunt förnuft kan förstå att det rör sig om hyckleri från kyrkomännens sida.

Detta görs i syfte att förstärka kyrkans redan starka grepp om församlingen. Avsikten är också att det ska generera ännu större intäkter åt kyrkan och alla de närvarande prästerna, vars antal numera är så stort vid begravningsceremonierna, att diakonerna inte längre får plats på altarområdet.

Det spelar ingen roll om den döde är ung eller gammal, känd eller okänd, där samlas ofta 10-15 präster vid begravningar som hålls i Stockholmsområdet. Och alla räknar med att de närstående skänker dem pengar som tack för att de kunde hedra den döde med sin närvaro. Det kan röra sig om en gåva på minst 500 kronor per präst. Jag vet inte om alla dessa präster samlas självmant eller om de är inbjudna, men ett är säkert; de religiösa ledarna framstår lätt som profitörer i en tid när människor är som mest sårbara efter ett dödsfall.

Detta är förvisso inget nytt system inom våra kyrkor, även om det stora antalet närvarande präster är något nytt. Men det anmärkningsvärda är att satellitkanaler som når en bred publik av TV-tittarna i många länder där det bor assyrier, har numera anammat och förstärkt systemet genom att publicera dödsrunor över döda assyrier som också är inkomstbringande för TV-kanalen. Inte ens i döden får man vara i fred.

Ens närstående utsätts för ett grupptryck som går ut på att den som ger störst gåvor, får mest beröm över sina döda. Det är inte heller ovanligt att ett TV-team kommer dit självmant och filmar begravningsakten, eftersom de vet att en stor penninggåva är att vänta.

Sedan ska vi inte tala om den stora ekonomiska belastningen som ett dödsfall i familjen numera tillför. Den dödes familj ska hyra sorgelokal i tre dagar och servera kaffe och te, sedan kommer begravningen med efterföljande middag till långväga gäster och till sist kyrkobidrag till den dödes ära.

Till dessa kostnader kommer också att man bjuder på smörgåsar eller kaffebröd till samtliga kyrkobesökare vid minst två tillfällen. Det känns som om folkgruppen dömer enligt följande devis; ju mer kostsam begravning, desto mer älskad och saknad är den döde av sina anhöriga. Det dröjer nog inte länge till innan den ekonomiska skillnaden mellan ett bröllop och en begravning blir obetydlig.

Jag ska i ärligheten namn erkänna att jag också hört vackra tal från predikstolen, utan överdrifter. Men när man upphöjer minnet av vardagliga människor till skyarna, då gör man en otjänst åt de avlidna vars goda gärningar kan vara ett föredöme. Då är det svårt att veta när det är allvar och när man överdriver.

Självklart ska man inte tala illa om våra döda även om de hade sina brister när de levde. Till och med lagstiftaren har tänkt på detta och skrivit en lag som förbjuder förtal av avliden. Men om våra barn får höra överdrivet beröm av genomsnittliga människor som om de vore i klass med Naum Faiq och Youhanon Dolabani, då är det ingenting annat än ett hån mot dem som offrade sina liv för sitt folk och sin nation.

Augin Kurt
Journalist