Familjen börjar bli trött på att ha en lättretligt och tankspridd person hemma, som egentligen bara finns där och inte är speciellt delaktig. Vännerna märker att minnet av hur personen brukade vara börjar blekna och hoppas att det inte ska hinna försvinna helt. Så beskriver Ilona Aslan tiden före en tenta.

Jag läser på universitet. Det är inspirerande, stimulerande och utvecklande. Mängden kunskap som man lär sig ta in är helt otrolig, en helt ny värld öppnar sig. Man börjar förstå orsaker och grunder till problem i samhället och hur dessa bör lösas. Till viss del blir man en ny människa, man ser saker man inte såg förut. Kunskapen gör en kunnig och när vissa situationer utvecklar sig, där man tidigare hade varit hjälplös, är man det inte längre för en viss förståelse har infunnit sig. Kunskapen gör en stark.

Jag fascineras varje gång av hur lite jag kan i början av en kurs och hur otroligt mycket jag sedan har lärt mig när kursen är slut. På några veckor har jag förstått något som jag tidigare inte ens visste namnet på. Det är fascinerande och ganska otroligt. Jag antar att det är det universitetslivet handlar om.

Ja, ganska fantastiskt är det. Det är också häftigt att se hur jag förändras under kursens gång. Jag börjar de första veckorna, lite som ett frågetecken, men ändå ganska avslappnad. Det tar ett tag innan jag förstår den verkliga innebörden av böckerna och vad föreläsarna vill förmedla. Men jag fungerar ungefär som vanligt, emellanåt lite förvirrad och oroad för om denna kurs verkligen är greppbar, men ändå ganska optimistisk. Det har ju lyckats alla andra gånger så varför inte denna?!

Veckorna går och nästan halva kursen har förflutit, jag börjar förstå vad det handlar om och hur olika saker är kopplade till varandra. Böcker avverkas i snabb takt och det föreläsarna säger verkar mer och mer rimligt och lättintagligt. Det är under denna fas som allt känns ganska bra. Oron har släppt eftersom jag, ännu en gång, insett att det inte är omöjligt.

På fritiden fungerar allt som vanligt. Jag upprörs av samma saker som alltid har upprört mig, jag är delaktig när alla vänner fikar och diskuterar livligt och intresserat.  Och kanske det viktigaste av allt, jag relaterar inte allt det som händer i verkliga livet till vad som står i kurslitteraturen.

Sakta men säkert flyter också dessa veckor förbi. Kursen ska avslutas och tentan närmar sig. Många timmar varje dag spenderas på campus, tidiga morgnar och sena kvällar. Kaffekonsumtionen har skjutit i höjden och koffeinintaget maximerats. För den mest observanta kan nu ett litet veck i pannan visa sig, jag kallar det för tentarynkan, som framkallas av en dos oro, förtvivlan och en stänk av frustration.

Det kallas för tentaångest, mina vänner. Den har en tendens att visa sig oavsett graden av förberedelser inför tentan. Utöver de ovannämnda symptomen kan delvis apati nämnas. Detta är dock fullständigt normalt. Det är inte lätt att hålla koll på vad som sägs och görs när jag i mitt huvud ständigt försöker att återge vad som stod i den där huvudboken som var så viktig.

Resultaten blir att jag, de få gånger jag närvarar vid sociala sammankomster denna period, sätter mig lite avsides och försöker få till det intränande intresserade ansiktsuttrycket samtidigt som helt andra aktiviteter pågår i hjärnan. Någon koll på vad som sägs har jag inte utan jag bara slänger in ett sympatiskt och inövat ”jah…” och ”va!” för att det totala ointresset inte skall vara alltför tydligt. Inte ens att Assyriska FF förlorat de tre senaste matcherna framkallar någon större reaktion.

Dosen av förtvivlan blir större, oron ökar och stänken frustration är inte längre endast ett stänk. För nu är det bara några dagar kvar. Så gott som varje vaken minut snurrar facktermer i huvudet och sömnbristen är ett faktum. Otåligheten är framträdande, viljan att bara gå och skriva tentan är stor precis som rädslan för att jag inte har läst tillräckligt eller förstått allt på rätt sätt.

I detta skede börjar familj och vänner att längta till efter tentan lika mycket som en själv. Familjen börjar bli trött på att ha en lättretligt och tankspridd person hemma, som egentligen bara finns där och inte är speciellt delaktig. Vännerna märker att minnet av hur personen brukade vara börjar blekna och hoppas att det inte ska hinna försvinna helt.

Små försök till uppmuntran görs, oftast utan större framgång. När en kompis ringer och irriterat beklagar sig över senaste Assyriska förlusten och den enda reaktionen hon får är: ”men det gör inget, det var ju bara med två mål vi förlorade den här gången”, är måttet rågat!

Så, tentaångest någon?!