Frågan inför matchen mot Sirius var om Assyriska skulle ta chansen att jaga ikapp topplagen. Svaret blev tyvärr att de som förväntas visa vägen när det går tungt istället vek ner sig. Därmed missade man chansen att närma sig både Åtvidaberg och Sundsvall som båda tappade poäng.

Jag tackar min morgonkänsla på söndagsmorgonen att jag tog beslutet att inte åka till Uppsala för att se matchen. Hade jag sett matchen på plats hade jag kanske valt att fortsätta min resa norrut i landet för att slippa visa mig i Södertälje på några dagar. Pinsamt.

Tredje stora förlusten denna säsong och det finns självklart inga ursäkter som ens är nära att godtas. Spelare som sviker sin publik, tränare som sviker sina spelare och en ledning som är långt ifrån att tillfredställa en enda supporter. Frågan är om publiken nu väljer att svika sitt lag?

Så långt tror jag inte att det går faktiskt, men det är helt uppenbart att något radikalt måste ske. Jag hoppas att det styrande makterna har självinsikt nog att rannsaka sig själva och se vad man kunde ha gjort bättre för att undvika liknande misstag i framtiden. I den mån det är möjligt.

Därmed menar jag inte att spelare eller tränare är befriade från skuld. Inte ens publiken, som har hjälpt till att skapa en destruktiv atmosfär på läktaren, kommer helt och hållet undan. Kanske något att tänka på när man skriker ut sin frustration från åskådarplats.

Matchen i sig var i bästa fall en besvikelse. Man kan skylla på ett psykologiskt tungt första mål i första halvlekens sista minut eller att Lamin Conateh agerar Bambi på hal is vid andra målet. Man kan alltid hitta förmildrande omständigheter, men ofta betyder det också att man blundar för det uppenbara.

Det uppenbara med årets Assyriska är att många saker inte är bra i år. Att börja rada upp punkter här och nu känns helt onödigt. Det som behövs nu är en rejäl kraftansamling från ALLA håll. Publik, ledare, tränare och spelare. Chansen finns fortfarande och det vore tjänstefel att inte jaga den med samma inställning som Eddie Moussa jagar livet ur sina motståndare.

Moussa, Stefan Batan och Nahir Besara, så länge han fick vara på plan, är de enda som verkligen verkar bry sig om att det ligger en uppflyttning i potten. Det är en gåta hur Xhevdet Llumnica och Lamin Conateh kan vara så framträdande till att vara på gränsen till usla. Är det ingen som längre bryr sig om att visa att man vill vara kvar i laget nästa år?

Jag, likt många andra supporters, har känt en frustration som snart mynnar ut i en resignation om inget nytt händer. Jag vill se krigare på plan nu på söndag och jag bryr mig inte vems namn som finns på tröjorna. Jag bryr mig inte heller vilken uppställning tränaren väljer. Det enda jag bryr mig om är att det ska svettas blod.

Jag vill se en inställning som säger att vi inte har gett upp ännu. Attityden man har på söndag mot Vasalund kommer att ange tonen på hur det kommer att se ut resten av säsongen.