Inför mötet mot Landskrona manade jag ”Stockholmsgänget” att visa vägen och som de gjorde det. Dennis Östlundh och Göran Marklund var i vanlig ordning bra, men utropstecknen var Filip Bergman och speciellt Martin Åslund. Efter 0-3 förlusten måste resan tillbaka till Skåne ha känts oerhört lång för Anders Linderoth och hans mannar.

Landskrona kom till Södertälje med flera viktiga kuggar borta. Bland andra saknades stjärnan Jörgen Pettersson. Men förlusten kan inte direkt skyllas på det då även Assyriska saknade flera spelare. Den stora skillnaden var aggressiviteten mellan lagen. Det syntes att Assyriskaspelarna verkligen ville vinna den här matchen.

Till en början försökte Landskrona hålla emot åtminstone defensivt. Men varje gång det såg ut som om Landskrona var på väg att vinna en viktig närkamp tog Åslund saken i egna händer. Eller ska jag säga att Åslund tog bollen ifrån motståndarna så enkelt flera gånger att det såg ut som att han spelade mot juniorer. Åslund var matchens lirare tills han bad om ett byte, då han sprungit sig färdig. Det enda som saknades för att kröna insatsen var ett mål. Han grämer sig nog fortfarande för två missade kvalificerade målchanser, men vem kommer ihåg det en dag som denna?

Det är första matchen som jag ser Åslund få ut så mycket av sitt spel och jag hoppas att det håller i sig. Då har vi ännu en matchvinnare på mittfältet. En annan som verkade ha käkat taggtråd till lunch var Bergman. Nog för att han har varit bra tidigare, men så taggad var det länge sen jag såg honom. Om jag någonsin sett honom så.

Tillsammans med Östlundh och Marklund gjorde de att avsaknaden av spelare inte märktes nämnvärt. Med tanke på att det är spelare som Fredrik Samuelsson, Xhevdet Llumnica, Aziz Corr-Nyang och Pierre Bengtsson som inte var tillgängliga tyder på att Assyriska har ett sparkapital som heter duga.

En dag när Assyriska vunnit med 3-0 är det lätt att berömma alla. Och så var det. Många var riktigt bra. Eddie Moussa fick äntligen ut något av sitt spel och var en av matchens förgrundsfigurer. Med en assist till 1-0 och att själv göra 2-0 kan man säga att Moussa avgjorde matchen. Innan 2-0 målet spelades han till två utmärkta lägen, men fick nog för mycket tid att tänka och avsluten hamnade utanför målet och i utsidan av stolpen. Därför var det skönt för publiken och inte minst för Moussa själv att få nicka (?!) in bollen på Marklunds inlägg.

Övriga som var bra var som vanligt Martin Lorentzon och Alex. Alex stod för flertalet farliga hörnor och inlägg och var ständigt orosmoment för Landskronas försvar. Den inte, för dagen, lika offensiva Lorentzon stod ändå för matchens delikatess när han läckert hoppade över Moussas inspel så att Dinho kunde skjuta in 1-0 med vänstern. Dinho fastställde sedan resultatet till 3-0 fint framspelad av egna produkten Nahir Besara. Sjuttonåringen hoppade in för Åslund med tjugo minuter kvar och svarade för en fin insats. Visserligen är kroppen fortfarande lite ”tunn”, men Besara spelar med huvudet och har en underbar känsla i fötterna.

Om man ska vara lite kritisk ska man nämna att kommunikationen mellan backlinjen och målvakten är minst sagt undermålig många gånger. Det höll på att kosta ett baklängesmål, om inte Lamin Conateh rensade undan från mållinjen vid ställningen 0-0. Jon Rytterbro verkade ha vaknat på fel sida, och det var nog tur att Landskrona inte stack upp fler gånger. Kanske skulle Rytterbro må bra av lite konkurrens?
Det känns lite petigt att klaga på en tvåmålsskytt, men Dinho hade ingen bra dag heller spelmässigt. Han krånglade oftast till det och fick flera ”utskällningar” av både Marklund och Östlundh när hans dribblingar slutade i omställningar för Landskrona. Förhoppningsvis känner Dinho mindre press efter två mål och kan gå tillbaka till det enklare spelet han hade i början av serien.

Sist i skottgluggen hamnar ingen mindre än Andi Toompuu, en av mina favoriter förra året. Toompuu har kommit tillbaka efter skada, men känns inte riktigt igen ännu. Jag hade stora förhoppningar om att Toompuu skulle bli Assyriskas nästa ”Borken”. Men då räcker det inte med att bara springa. När laget vinner kommer man lättare undan, men i motigare tider måste Toompuu höja sig ett snäpp till.

Jag har tidigare efterlyst en plan B ifall spelet ”hackar” när motståndarna backar med hundra man på rätt sida om bollen. Eller en plan för att överraska eller förvirra laget man möter. Mot Landskrona behövdes det inte då laget åtminstone försökte bjuda till dans. Nästa match spelas långt ner i landet mot Ängelholm. Jag tar en vild gissning om att Ängelholm ställer upp med en försvarsmur som får Kinesiska muren att blekna. Därför hoppas jag att Michael Borgqvist och Edmond Lutaj letat murbräckor till dess.

För övrigt har vi fortfarande inte förlorat med båda brassarna på plan.

 Martin Åslund
 Eddie Moussa
 Filip Bergman