Ett hungrigt Sirius kom till Södertälje i jakt på sin första vinst, men fick snopet åka hem utan poäng. Sirius tog ledningen och hade dessutom flera vassa chanser som inte förvaltades. Bortalaget skulle utan tvivel ha fått med sig minst en pinne hem om inte Xhevdet Llumnica ville annat.

Matchen började i ett högt tempo med Assyriska som det klart dominerande laget. Assyriskas första femton minuter var de bästa jag sett laget spela på väldigt länge. Problemet var att det inte blev någon utdelning, samtidigt som Sirius tilläts skapa riktigt farliga chanser på sina kontringar.

Jag säger tilläts för att chanserna som Sirius skapade kom nästan alla efter enkla misstag från hemmaspelarna. När motståndarna bjuds på ett lillfinger slutar det oftast med att de tar hela handen. Sirius kom in i matchen i slutet på första halvleken och började den andra lika ofint som Ängelholm i den senaste hemmamatchen med ett tidigt mål.

Assyriska gick från att spela snabb och teknisk fotboll, till att börja öka på tillslagen vid varje bollkontakt och därmed också bjuda in Sirius i matchen. Sirius tackade och tog emot genom att ta ledningen och var sen också nära att avgöra matchen. Mot lag med bättre flyt och självförtroende hade Assyriska troligen inte kunnat resa på sig.

Backlinjen, främst Daniel Dos Santos, gav bort bollen i lägen där det är förknippat med dödssynd att förlora bollen. Dos Santos började annars matchen bra med att först finta bort en motståndare upp till Scaniarinken och sedan leverera flera bra inlägg. I andra halvan av matchen var han en säkerhetsrisk i paritet med Tjernobyl.

Speciellt samarbetet med Lamin Conateh var skrämmande att se, och där fotbollsskolade åskådare säkerligen får mardrömmar bara av att se dom två försöka spela sig ur pressade situationer. Om ni inte förstår vad jag menar föreslår jag att ni tänker er Zoran Manovic och Ghassan Heamed, men tusen gånger sämre utfört.

Assyriska är annars inte kända för att vända på underlägen. Sett till spelet var det inte mycket som tydde på det den här gången heller. Det såg ut som en sån dag helt enkelt där bollen inte riktigt vill in. Men så gjorde Xhevdet Llumnica ett mål som Assyriska väldigt sällan, om någonsin, bjuder på. Ett riktigt ”skitmål”.

Ett inlägg från Dos Santos gick över med- och motspelare och det såg ut som om bollen skulle hamna över kortlinjen. Då dyker Llumnica upp som gubben i lådan och nickar in bollen via målvakten ur ingen vinkel alls. Det var knappt så att någon på läktaren uppfattade att det var mål förrän spelarna började jubla. Innan matchen var över skulle Llumnica göra ännu ett mål.

Ett drömväggspel med Göran Marklund senare och Assyriska var i ledning ur ingenstans. Det är sådant som inte händer Assyriska. Den luttrade supportern är mer van att se Assyriska prestera drömfotboll och förlora än det motsatta. Roberth Johansson sammanfattade matchen bäst på presskonferensen, ”medioker insats” var hans förklaring. Johansson var nöjd med de första tretton minuterna i matchen och med själva slutresultatet. Förutom det var det inte mycket han vara nöjd med.

Personligen tar jag med mig stora delar av första halvleken och det stundtals fina passningsspelet man ändå kan skönja finns intränat. När det sitter i ryggmärgen och Assyriska kan upprätthålla samma flyt med få tillslag på bollen, som i början av matchen mot Sirius och även första halvleken mot Ängelholm, kommer man att riva stora sår i motståndarnas köttmurar till försvar.

Mycket mer positivt finns inte att säga om själva matchen. Möjligen då Nahir Besaras första halvlek och så den pånyttfödde Eddie Moussa som var bra igen, innan han fick känning i ljumsken och bad själv om att bli utbytt. Inte att förglömma Marklunds riktiga återkomst, som resulterade med en assist till Llumnica. Deras fina samspel från förr håller i sig – må de hålla sig friska. Det mest glädjande för mig var ändå att spelarna hade rätt inställning matchen igenom och att deras slit gav utdelning.

Till slut vill jag kommentera de byten som gjordes med att säga två ord: sjukdom och skadefrånvaro. Många på läktaren undrade lite vad som var tanken med tre innermittfältare och en anfallare som formerade mittfältslinjen i slutet av matchen. Det fanns inte mycket till alternativ på bänken helt enkelt. Det fanns två defensiva mittfältare och två anfallare på bänken; Mohammed Mbye, Narsai Shaba, Göran Marklund och Tiago Pereira.

För några veckor sedan fanns det knappt en forward i sikte och nu finns det inga backar. Vad lägger materialaren i deras vatten egentligen?

Xhevdet Llumnica
Eddie Moussa
Göran Marklund