Svante Lundgren, finländsk författare och som är intresserad av den assyriska saken, berättar här om sin resa till Georgiens huvudstad Tbilisi och sitt möte med assyrierna i landet.

Flyget landar tio över tre. På natten. Det är en okristlig tid, men de är där och möter oss. Ilona Adamova, hennes bror David och en kille till vars namn jag inte uppfattar och som är chaufför. Vi har aldrig setts förr, ändå har de stigit upp mitt i natten för att möta oss och ta oss till sitt hem. De vet att jag är intresserad av den assyriska saken och det tycks räcka. Kontakt fick jag till dem via assyriska vänner i Sverige. Ilona, som talar flytande engelska, hör sig i bilen försiktigt för om mina kontakter.

– Känner du Nuri Kino?

Jag säger som det är: nej, jag känner honom inte personligen. Men jag känner naturligtvis till honom, jag beundrar honom storligen och jag läser hans blogg regelbundet.

– Och jag har läst hans artikel om Boris Ivanov, tillägger jag.

– Boris Ivanov är vår onkel, säger Ilona.

Det var intressant, kretsarna tycks vara små. När jag senare frågar om onkel betyder farbror eller morbror får jag till svar att han egentligen är deras fars kusin. Fadern hade inga syskon och betraktade tydligen sin kusin som en bror och barnen kom att kalla honom onkel. Den här lilla detaljen gick Nuri Kino bet på för i sin artikel kallade han Ilonas och Davids mor för Boris Ivanovs svägerska.

Vi åker till familjen Adamovs hem som naturligtvis ligger i Kukia, den stadsdel som assyrierna byggde åt sig då de kom till Tbilisi. Den ligger högt, assyrierna är vana att bo i bergen. Idag är Kukia inte längre så dominerat av assyrier utan andra grupper har flyttat in i stora mängder. Men på gatan där Adamovs bor är ännu 80% av invånarna assyrier.

Vi sätter oss i familjens kök. Dricker te, äter chatzapuri, georgiskt ostbröd, och samtalar. Också familjens mor är uppe trots att klockan är fyra på morgonen. Efter en timme i köket beslutar vi att gå och lägga oss för några timmars sömn. Senare får jag veta att det inte gällde Ilona. Hon skulle på jobb så tidigt så hon stannade uppe.

Jolanta sover i lillasyster Lenas rum. Jag däremot inkvarteras i huset på andra sidan gatan, Boris Ivanovs hus. Jag känner igen det från Nuri Kinos artikel i Ordfront där det fanns bilder från hans gripande. Boris Ivanov är en assyrisk märkesperson, pensionerad general och polischef, som i juli förra året på falska grunder anklagades för innehav av narkotika och fängslades. Efter att Nuri Kino med lokal hjälp av Ilona och andra grävt i frågan och publicerat sin artikel släpptes han. Idag bor han i Moskva.

Jag frågar Ilona om assyriernas känsla för Georgien förändrats på grund av det som hände med Boris Ivanov.

– Då, när det skedde, fick vårt förtroende för landet en törn, svarar hon. Men nu har vi återgått till det normala igen. Det här är ändå vårt land, svarar Ilona.

Assyrisk pragmatism kanske. Vi bor på hotell under resten av vår tid i Tbilisi, men vi träffar Ilona och andra assyrier – David, Lena, Edgar och andra – så gott som varje kväll. De tar oss med till det assyriska basketlagets träning, de tar oss ut på restaurang för att äta god georgisk mat, de bjuder oss hem för att äta god assyrisk mat. De vägrar att låta oss betala på restaurang eller ens för resorna med metron, tunnelbanan. Georgisk eller assyrisk gästfrihet? Kanske båda.

Vi sitter ute på gården hos familjen Adamovs. Det är mörkt, kvällen är ljum och skön. Vi skålar för den finsk-assyriska vänskapen.

– Direkt flygförbindelse Helsingfors – Ninve, föreslår Ilona.

Vi höjer våra glas med familjens hemgjorda vin, av druvor odlade på den egna gården, och utropar ordet kärlek på östassyriska: Huba!