Följetongen om biskop Soumis förenkande av folkmordet – Seyfo – fortsätter. I denna text berättar Sabri Atman sin version av det som hände under hans föreläsning i Belgien. Atman tycker att det enda rätta biskop Soumi kan göra är att be sitt folk om ursäkt.

Turkiska staten har, för att skapa en homogen stat med ett språk, en religion, en nation och en flagga, genomfört det 20:e seklets största utrotning av de kristna minoriteterna i landet. Andelen kristna av landets befolkning reducerades från 33 % till ca 0,01 % och det turkiska samhället homogeniserades till stor del. Tyvärr lyckades Turkiet med sina planer i ganska stor utsträckning. Turkiet omvandlades till att vara ”turkiskt”, vilket ju var huvudmålet med att utrota den kristna befolkningen i landet. För cirka en månad sedan hotade den turkiske överbefälhavaren Yasar Buyukanit folken tillhörande skilda nationer återigen med utrotning.
I hans uttalande, som återgavs i landets största medier, betecknar överbefälhavaren alla som inte säger ”lycklig vare den som kallar sig turk” – ett i turkiska kretsar välkänt uttryck från Kemal Atatürk och som ofta används i syfte att hetsa upp nationalistiska känslor för ”turkiskheten” – som fiender och betonade att dessa kommer att förbli fiender.

Är inte detta ett hot för en ny utrotning? Måste vårt folk använda sig av begrepp som ”lycklig vare den som kallar sig turk?” Om inte, varför utpekas då vårt folk som fiende bara för att det tar avstånd från detta uttryck? Är det detta Turkiet som påstås ha förändrats och demokratiserats?

1915 utsattes vårt folk för ett planerat och systematiskt folkmord. Det har nu gått 92 år sedan, men fortfarande är det omöjligt att sudda bort spåren från vårt kollektiva minne. Många av oss bär på minnen från fasansfulla händelser som våra äldre har återberättat för oss. Dessa minnen lever vidare med oss i utvandringen, en utvandring som är folkmordets katastrofala konsekvens. Hur många gånger har vi inte frågat oss själva varför vi befinner oss i så många olika världsdelar? Varför vi är så splittrade? Varför vi är så fattiga på akademisk utbildning? Varför vi saknar starka och målmedvetna politiska organisationer? Varför stora delar av vår kyrka är korrumperad? Vi skulle kunna göra listan mycket längre. Men för den som vill göra en djupdykning i bakgrundsorsakerna till våra stora samhällsproblem, räcker det med dessa exempel.

Turkiska staten förnekar folkmordet. Och tyvärr utnyttjar Turkiet en del av våra religiösa ledare i sin förnekelsepolitik. En av dessa är biskopen Hazail Soumi. Han hade bjudit in mig till Belgien för att föreläsa om folkmordet – Seyfo. Inbjudan hade framförts via en kamrat till mig. Kamraten hade dock inte glömt att påminna mig om att inte tala negativt om Turkiet. Detta var biskopens egen begäran. Mitt svar var då följande: ”Seyfo har genomförts i Turkiet, inte i Somalien, hur ska jag kunna berätta om Seyfo utan att tala negativt om Turkiet?”

Till sist åkte jag till Belgien och möttes av skandalen som många människor med mig fick bevittna och som många fler skulle komma att höra talas om. En del av Hazail Soumis uttalanden som chockerade både mig och åhörarna, av vilka vi har inspelningar på, är följande:

”I varje krig dör människor och missöden upplevs. I vårt folks bosättningsområden fanns det ingen turkisk militär. En del generaler fick order om att plocka bort en del bord (tablitho) och de i sin tur, av misstag, plockade bort alla borden.”

”Jag har ägnat tio år av mitt liv i arkiven. I min besittning har jag 45 pärmar och flera tusen bilder från arkiven. Om folkmordet som du påstår skulle ha ägt rum, skulle det inte finnas en enda assyrier/syrian* kvar i Turabdin. Men vi vet att alla byar i Tur-Abdin var fulla med assyrier/syrianer efter kriget.”

”Du motsätter dig att man levandegör minnet av Talat Pasha. Vems staty skall finnas i Turkiet om inte Talat Pashas? Det finns statyer av Talat Pasha även i Syrien och Libanon.”

”Vad som än hände med armenierna, var det på grund av ryssarna. Armenierna blev en bricka i ryssarnas spel och vi mördades också på grund av armenierna.”

”De ansvariga för massmorden är engelsmän och fransmän.”

”Vi mördades tidigare utav grekerna och de kristna… Vi lyckas föra dialog med Turkiet och det lämnar tillbaka våra marker och egendomar.”

Det finns flera liknande uttalanden av biskopen.
 
Vad tjänar det till om biskop Hazail Soumi uppträder i Suroyo TV en månad efter föreläsningen, eller någon annanstans, och förnekar sitt förnekande av Seyfo? Vad är hans ord värda när han säger “den som förnekar Seyfo förnekar sin mor och sin kyrka”, när vi samtidigt vet vad han sade några veckor tidigare.

Är inte alla dessa argument som biskopen använt i själva verket den turkiska statens egna argument? Var inte alla som lyssnad till honom i Belgien chockade? En representant för Nyhetsbyrån ESNA har varit i Belgien och intervjuat många av de som var närvarande vid föreläsningen och deras svar blev “Ja, vår biskop har förnekat Seyfo, vi är förfärade över detta”.

Efter biskopens skandal hade vi en föreläsning om Seyfo i EU parlamentet i Bryssel. Där upplevde vi ännu en skandal. De deltagande EU parlamentarikerna hade fått ett brev från den turkiske konsuln, med vilken biskop Hazail Soumi har goda relationer. I brevet förnekas först Seyfo och sedan påpekas att assyrier/syrianer inte kommer att delta i konferensen. Det intressanta är det i brevet står att konsulatet har fått dessa uppgifter från folkgruppens representanter i Belgien. Vidare begärde man i brevet att parlamentarikerna inte skulle delta i konferensen och till och med stoppa den.

Här måste man fråga sig; vem eller vilka personer ur folkgruppen är det som den turkiske konsuln i Bryssel är på god fot med? Kan det vara någon annan än självaste biskop Hazail Soumi, som till och med är utpekad av EU parlamentet som den som krävt att konferensen skulle stoppas?

Sedan åratal har jag erkännadet av folkmordet som enda syssla både dag och natt. I den här kampen har jag upplevt många svårigheter. Den turkiska staten är en obarmhärtig stat. Den har massmördat mitt folk och genomfört 20:seklets största planerade och systematiska folkmord. Sedan 92 år förnekar Turkiet vad det har gjort. Jag skulle utan tvekan ta ställning mot den som förnekar folkmordet, om han än vore min egen farfar och inte bara en biskop. Ingen bör hysa tvivel om detta.

Överallt där jag besöker och föreläser berör jag även de reaktionära kurdernas roll i folkmordet. Det vore omöjligt att inte ta upp även den pusselbiten av historien. Utan att låta sig luras av turkiska statens försök att rikta uppmärksamheten åt annat håll, bör även kurderna krävas på ansvar för deras ansvar i det hela. Kurdernas deltagande i folkmordet bör självklart tas på större allvar.

Men även detta måsta jag säga; termer som turkar, kurder, araber, tyskar, svenskar, assyrier och liknande är mycket känsliga och bör användas med största försiktighet. Folkgrupperna är inte homogena. Bland varje folkgrupp finns såväl onda som goda människor. Vi bör inte anklaga varandra på grund av att vissa av oss vill uttrycka sig med en viss känslighet och försiktighet, för vår tolerans mot rasismen är noll och den bör förbli noll.

Kort sagt, det enda rätta som biskop Hazail Soumi bör göra är att han utan omsvep ber hela det assyriska/syrianska folket om ursäkt.

* [Uttrycket som biskop Hazail Soumi använde var “suryoyo” och inget annat.]