Det tycker Paul Lappalainen som skrivit rapporten ”Diskriminering dröjer kvar” på uppdrag av Integrationsverket. Rapporten analyser åtgärder som vidtagits mot diskriminering och visar tydligt att, trots stora offentliga investeringar, etnisk och religiös diskriminering fortfarande är ett problem på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i andra delar av samhällslivet.

Har vi varit naiva? Går det att påverka beteenden och minska diskriminering genom att utbilda bort fördomar? Har vi litat för mycket till den goda viljan? I den kommande rapporten från Integrationsverket ”Diskriminering dröjer kvar” diskuteras och analyseras vilka åtgärder mot diskriminering som har haft effekt och vilka som visat sig vara verkningslösa.

– Nu är det möjligt att presentera vägar framåt som kanske kan innebära en nystart för antidiskrimineringsarbetet, säger Paul Lappalainen, författare till rapporten. Det handlar bland annat om egenmakt för dem som diskrimineras och att se hur olika åtgärder kan samspela. Det måste också kosta att diskriminera, vi borde ha sanktioner som är kännbara och antidiskrimineringsarbetet borde vara en ledningsfråga, fortsätter han.

Rapporten är Integrationsverkets delanalys av regeringens integrationspolitiska mål inom området etnisk och religiös diskriminering. Den ingår i uppdraget att med hjälp av indikatorer följa upp och analysera regeringens 24 integrationspolitiska mål, ett uppdrag som tilldelats 16 myndigheter, däribland Integrationsverket.

Rapporten innehåller två fristående delar. Den första redovisar en empirisk beskrivning av sex indikatorer utifrån Integrationsverkets egna undersökningar och publiceras om några veckor. Den andra delen beskriver ett urval offentliga insatser inom området och för en diskussion om bedömning av insatsernas effekter.