Att försöka styra väljarna genom att vinkla frågor ur ett vänster- eller högerperspektiv kan uppfattas som förledning. Men är det kunskap eller känslor som styr en att lägga sin röst på ett visst parti? Den frågan ställer sig Ray Younan i sin artikel angående de senaste veckornas debatt på Hujada.com.

Att välfärdens kärna urholkas är inte längre ett påstående. Det är verklighet sedan regeringen år 2009 bestämde sig för att sänka skatten med 15 miljarder kronor. Det är pengar som istället kunde ha använts för att behålla tusentals offentligt anställda som fått lämna sina jobb i och med finanskrisen. 

Riksrevisionens kritik mot vårpropositionens utformning, som ligger till grund för granskningen av de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet, har sopats under mattan. Chefekonomer från statliga och finansiella institution, liksom motsvarande i privata företag förvånades över den magra insatsen för tillväxtpolitik och långsiktig hållbarhet i budgeten. Företagarförbundet gav budgeten en krona av fem möjliga för att exemplifiera.

Kärnväljarna, det vill säga personer som är trogna ett särskilt parti, omtolkar eller ignorerar många gånger obekväma fakta som inte ligger i linje med deras politiska agenda. Påståendet om att privatägda bolag förvaltas eller utvecklas bättre än statliga är en myt. Detsamma gäller påståendet att avskaffandet av statliga tillgångar är gynnsamt för Sveriges utveckling. Det finns inga garantier utan hänger bättre uttryckt på sedligheten.

Ett exempel är Skandia AB där den verkställande direktören avslöjades med att ha tjänat enorma bonusar utöver bonusen på 75 miljoner kronor. Dessutom hade flera toppchefer i samma bolag fått sina bostäder lyxrenoverade på företagets bekostnad. Ett annat fall är Carnegie som rapporterade felaktig ekonomisk information och sysslade med kursmanipulation.

Staten har däremot lyckats utforma och förvalta bolag med omsorg och frambringat nettovinster överstigande 34 miljarder kronor årligen. De statliga bolagen spelar idag en väsentlig roll i den svenska ekonomin. För förutom de finansiella målsättningarna och marknadsmässiga kraven uppfylls även samhällsintresset.

Att springa kapitalägarnas ärenden som moderaterna tog sig an under 80-talet där statens naturtillgångar gick över till nästan helt privata ägarförhållanden och nutidens försäljning av Vin & Sprit bör vara en veckarklocka. Man har åter radat upp de statliga bolagen för försäljning och i spetsen finns Vattenfall och SBAB med givna vinster.

Kanske bör Norge ta efter Alliansens politik och se statens tillgångar som en börda för samhällsintresset och sälja av deras majoritetsägda StatoilHydro som har fört med sig stor rikedom till Norge som nation. Den norska regeringen gör snarare det motsatta och har ökat sin andel i bolaget till 67 procent. Bolaget omsättning var år 2009 hela 682 miljarder kronor. Ja, bättre politiker och affärsmän får man leta efter.

En av vår tids främsta professor inom nationalekonomi är nobelpristagare Jeffrey D. Sachs, en man med en imponerande meritlista. Han hyllar den ”socialdemokratiska modellen” som även kallas ”den skandinaviska välfärdsmodellen” på grund av de övriga nordiska ländernas imitering. Sachs menar att stater med höga skatter och jämlikare fördelning av förmögenheten erbjuder stabilare konjunkturcykel och mer hållbar tillväxt.

Sachs hoppas och tror att Sverige kan vara förebilden för andra länder. I nästan alla studier har de skandinaviska länderna hamnat på topp och ekonomierna går i särklass bäst i förhållande till andra anglosaxiska ekonomier. Irland som kallades ”det ekonomiska undret” innan krisen har fått öknamnet ”spargrisen” tack vare för bland annat de låga skatterna och upplåningen som aldrig verkade ta slut. Samma politik som Alliansen nu vill genomföra trots att man har facit i hand.

Den svenska blandekonomin har visat att det går att kombinera bortom de ideologiska teoriernas ståndpunkter och därigenom få ut en maximal effekt. Att anklaga socialdemokratisk politik för det som händer i Sydeuropa och Storbritannien, där länder tvingas till omfattande sparreformer, sänkta löner och höjd pensionsålder är en ren förledningskampanj. Det har rättare sagt med nyliberala krafter som präglade hela västvärlden under 80-talet där välfärdsstaten privatiserades. En populär politik i de konservativa leden.

”Järnladyn” Margret Thatcher sålde med sin privatiseringspolitik av de flesta stora brittiska affärsverken och kommunala bostäder. Utöver det så avreglerades finansmarknaden. Storbritannien skulle då låna istället för att använda höga skatter, och konsumera istället för att spara och investera. Visst känner man igen den här politiken i Sverige idag?! Industriländerna i väst tog efter det brittiska exemplet som gav ett fantastiskt resultat kortsiktigt, men långsiktigt skulle det gå från kris då till förödelse nu.

Det är en självklarhet att väljarna måste rösta med kunskap och inte känslor. För i slutändan så handlar det om människors liv och en nations välstånd, och inte om en massa nonsens som politiska färger, symboler eller yrken.

Ray Younan