Att skriva har sedan barnsben varit en av mina största passioner, men aldrig har jag i min vildaste fantasi trott att jag en dag som denna ska behöva skriva något om Fuat Deniz bortgång. Blott 40 år gammal har denna man lämnat jordelivet på ett alltför grymt och ovärdigt sätt. Må den som utfört detta illdåd bli gripen och aldrig mer få uppleva frihet.

Våra vägar korsades tack vare två underbara människors kärlek för varandra, din kära syster Berolin Deniz och min bror Ninos Maraha. Tidigare visste jag inte mycket om dig Fuat, det jag kände till var din doktorsavhandling, En minoritets odyssé, samt att du var aktiv inom den assyriska rörelsen. Det senaste året har jag emellertid fått möjligheten att bekanta mig mer med dig. Jag minns att vid den första träffen med dig hemma hos dina föräldrar påpekade till min bror, om hur stilig du var, min bror skrattade och kunde inget annat än hålla med.

Sorgligt nog hann jag aldrig få chansen att lära känna dig på djupet Fuat. Jag fick dock äran att sitta i samma rum som dig, diskutera med dig, äta och dricka gott med dig, men framförallt dansa med dig på din systers bröllop.  I skrivande stund nyper jag mig i armen och tänker för mig själv, är Fuat Deniz verkligen död? Med tanke på att vi pratade om dig kvällen innan, hemma hos din syster, känns det hela ofattbart.

Jag kan aldrig föreställa mig vad din familj går igenom, deras sorg och smärta måste vara olidlig. Jag tänker mycket på systern som reste långt för att begrava sin storebror och det är något som ingen människa ska behöva uppleva. Jag ryser vid tanken på henne och vad hon gått igenom.

Vi träffades under festliga förhållanden men skiljdes åt under den allra sorgligaste. Tanken på att du inte längre finns bland oss är overklig och svårt att acceptera. Spirituellt lever du fortfarande bland oss och ler mot oss med ditt varma leende. Jag är förvissad om att du, från din fridfulla plats i himmelen, lär herren hur man bäst dansar salsa. Det är nämligen den bilden jag har av dig, en livsnjutare och akademiker på samma gång.

Jag fick ett samtal från en vän kort efter Fuats bortgång och han sa med sorg i rösten ”vad är meningen med livet om livet kan släckas på ett så brutalt sätt”. Ibland undrar man vad meningen med livet är. När något så tragiskt inträffar känns allt så meningslöst, men att ge upp vore ändå fel. Att prata om rättvisa och godhet i denna stund är kanske inte allra lämpligast men just rättvisa är vad jag tror på. Och rättvisa skall skipas, i sinom tid, det är jag övertygad om.

Med dessa ord skicka jag mina kondoleanser till Fuats fru, dotter, föräldrar och syskon.

Må du vila i frid Fuat Deniz
Alo mhasele o Alo dobalkhon u hajlo u sabro – Må Gud välsigne honom och ge familjen styrka och tålamod.