Det är en sen lördagseftermiddag och jag sitter i Assyriska föreningens lokaler i Stockholm med Assyriska Kvinnoförbundets, AKF, nya ordförande Afamia Nahrin Maraha. Vi har precis avslutat en paneldebatt kring frågan; ”Hur lyfter vi den assyriska frågan på den svenska och internationella agendan?”. Många assyriska organisationer var representerade och debatterade, däribland Afamia Maraha som representant för AKF. Trettioett år gammal och anställd på Länsstyrelsen i Södermanlands län som ansvarig för jämställdhetsintegrering kan man tycka att hon är som huggen och skuren för en post som AKF:s ordförande.

Under paneldebatten lägger jag märke till hur hon tar plats och står på sig för sin sak. Hon reflekterar många gånger kring jämställdheten i samhället och många gånger utgår hon från sig själv. Som kvinna med invandrarbakgrund står Afamia och kämpar med ena foten i integrationsträsket och den andra i jämställdhetskampen. När jag frågar Afamia hur detta påverkat hennes liv rycker hon på axlarna och förklarar att det helt enkelt är så att man ständigt blir påmind om att man måste arbeta med dessa frågor, det vill säga strukturer som diskriminerar och förtrycker. Man ska enligt henne inte sitta och vara tyst utan delaktig och involverad.

–  I det arbetet får vi inte heller glömma bort att involvera männen runt omkring oss, säger hon allvarligt.

Afamia tycker att rättigheter inte ge, utan de måste tas. Ett litet exempel på detta, kanske för många betydelselöst, är hur Afamia varje gång någon av de andra debattörerna hänvisade till de andra deltagarna som våra bröder insköt ett bestämt; ”Bröder och systrar, det finns även kvinnor representerade här”.

Åtta år gammal kom Afamia till Sverige från Beirut, Libanon, och hamnade liksom många andra assyrier i Södertälje. Den första tiden gick åt till att lära sig språket, normerna och samhällskoderna. En process att försöka smälta in. Med två identiteter blev hon många gånger ifrågasatt av sina svenska klasskamrater för att hon sade och gjorde saker på ett annat sätt. Efter högstadiet valde Afamia den samhällsvetenskapliga linjen på gymnasiet. Visserligen drömde hon om ett yrke som regissör, men samhällsfrågor som varför människor beter sig på ett visst sätt och gör vissa saker lockade mer. Det var även dessa frågor som framöver skulle leda henne in på den utbildning hon gått. En utbildning bestående av kurser i etnologi och historia som gör att Afamia idag själv väljer att kalla sig för etnolog.

– Jag fick en möjlighet att fundera mycket och reflektera över människan, kulturen och samhället, berättar hon.

Vidare beskriver Afamia hur hon många gånger kunde känna igen sig i det hon läste och att hon utifrån dessa reflektioner sedermera utvecklade sina tankar. Så hur kommer det då sig att en etnolog blir ordförande för det Assyriska Kvinnoförbundet i Sverige?
 
– Jag har det i blodet, svarar Afamia leende.

Med föräldrar som själva varit aktiva i den assyriska rörelsen, var det nästan en självklarhet att även hon tidigt skulle bli delaktig i föreningslivet. Hon har även varit aktiv inom Assyriska Ungdomsförbundet i Sverige, där hon bland annat varit anställd och ansvarig för projektet ”Kompassen”. Det dröjde dock ett par år innan Afamia skulle bli aktiv inom AKF, men med sitt stora intresse för jämställdhet och integration föll det sig ganska naturligt att även ta det klivet. Något hon idag inte ångrar.

– Det är väldigt roligt att jobba med kvinnorna, som har gett mig ett stort utrymme att handla, agera och påverka. Det finns en vilja hos dem att förändra som ger mig framtidstro, säger hon.
 
Med en liten frustration konstaterar hon att kvinnor måste få större plats, utrymme och framförallt makt. Enligt Afamia har vi assyrier inte kommit så långt med frågan om jämställdhet. Med detta menar hon inte att det svenska samhället är jämställt, utan att det finns en större kunskap där som saknas bland vårt folk. Att vi helt enkelt har mycket kvar att jobba med när det gäller vår mentalitet. Den här förändringen tror Afamia att vi kan uppnå genom ökad kunskap. Hon tycker att det bör finnas metoder som underlättar föreningarnas arbete att införa jämställdhet.

Och det är här Afamia själv tror att hon kan tillföra mycket till AKF. Då hon själv jobbat som organisationsutvecklare på Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer, LSU, har hon en stor kunskap om hur man utvecklar en organisation. Med sin kunskap om hur den yngre generationen lever ser hon mycket positivt på utvecklingen bland assyriska kvinnor. Men är det då inte lite dubbelmoral med ett eget kvinnoförbund, borde inte jämställdhet redan vara en självklarhet?

Tyvärr påpekar Afamia att vi, tyvärr måste vara realistiska. Idag representerar kvinnor endast ca 14% av styrelserna i våra assyriska föreningar och förbund. Detta trots att kvinnorna är mycket aktiva i lokalföreningar och trots att det är tjejer som går ut högskolan i mycket högre utsträckning än killar. Kvinnor saknar varken engagemang eller kompetens, men saknas ändå på viktiga styrelseposter. Vi behöver därför fortfarande arbeta med att synliggöra bristerna och stärka kvinnorna.

– Än är vi inte där, då ett kvinnoförbund inte behövs, menar hon.    

Slutligen undrar jag om Afamia har några konkreta tips som man kan tillämpa i vardagen. För de som har barn, anser Afamia att det är viktigt att man är medveten hur man förhåller sig till sina söner och döttrar.

– Alla är vi med om att skapa könsroller, därför är det viktigt att vi försöker bryta dessa mönster där kvinnor är underordnade männen. Vi bör alltid reagera om man själv eller någon annan upplever diskriminering, förtryck eller om man inte får samma utrymme som män. Alla kan vi göra något åt det, vart eller vilka vi än är, avslutar hon.