Hujådå publicerar här det tal som Augin Kurt Haninke höll vid Naum Faiqfirandet i Södertälje senaste söndag.

Kära vänner,

Å Assyria TVs vägnar hälsar jag er alla välkomna till minnesdagen för vår store nationalikon Naum Faiq. Han lämnade oss för 85 år sedan men hans tankar och arv har fortsatt att vara en ledstjärna i vår nations väg från generation till generation. Hans idéer har inspirerat den assyriska rörelsen att fortsätta hans kamp för nationell enighet och överlevnad för det utsatta assyriska folket – ett folk som var inbegripet i konfessionella splittringar och som tog avstånd från sina förkristna förfäder.

På Naum Faiqs tid drabbades det assyriska folket av en ofattbar tragedi, folkmordet Seyfo, i en tid när Mellanösterns karta skulle ritas om under första världskriget. Idag bevittnar vi fortsättningen av detta folkmord. Det har kommit så långt att vi står inför en total utrotning av assyrierna från fädernas jord – från Nineveslätten, Gozarto, Turabdin, Urmia och övriga Mellanöstern. Idag, hundra år senare, skakas Mellanöstern återigen av krig som håller på att rita om kartan en gång till. Och ursprungsbefolkningen får återigen betala priset för denna omvandling.

På Naum Faiqs tid fördrevs de överlevande från sina hem och hamnade i flyktingläger. Idag har samma sak drabbat den återstående minoriteten och våra oskuldsfulla barn har återigen hamnat i flyktingläger under den kurdiska regimens nåd, vars målsättning är att göra oss till ”kristna kurder”. På Naum Faiqs tid deltog en stor del av kurderna i mördandet av oss. Idag försöker deras barnbarn ta ifrån oss det lilla land vi har kvar. Samtidigt försöker de visa omvärlden att de är våra beskyddare. Och vi i vår okunnighet hyllar deras agerande och propaganda.

På Naum Faiqs tid var vårt folk splittrat i olika kyrkor och klantillhörigheter. Idag fortsätter splittringarna skaka vårt folk, medan olika fraktioner och kyrkor verkar på egen hand och varje grupp vill påvisa att den representerar hela folkgruppen. Därför klingar än idag Naum Faiqs ord om enighet och samförstånd lika starkt i våra öron. Därför är det vår uppgift att fortsätta hans kamp för överlevnad, för att förhindra att vårt skepp går under i det stormiga havet som inte tar hänsyn till de svaga.

Vår existens i vårt hemland, som är dränkt i våra martyrers blod, är hotad till förintelse, medan våra ledare fortsätter att sätta sina intressen högre än nationens eftersom de inget har lärt av historien. Därför förblir vår röst svag. Därför lyckas våra fiender splittra och försvaga oss. Det är dessa splittringar som på Naum Faiqs tid ledde till att vi gick miste om våra etniska rättigheter. Även idag håller våra splittringar på att frånta oss det lilla vi har kvar. Den assyriska nationella rörelsen har i hundra år kämpat för vår överlevnad. Men dess ork räcker inte för att stå emot inre eller yttre fiender om den saknar en fri röst. Av denna anledning har rörelsen varit svag under lång tid och våra etniska rättigheter har förbigåtts.

En av orsakerna till den assyriska rörelsens svaghet är frånvaron av en röst i etermedierna, i synnerhet i TV. När teknologin gjorde assyriska tevesändningar möjliga, förblev vi passiva och förlitade oss på andra grupperingar. Men det är ingen hemlighet att dessa grupperingar har som främsta syfte att profitera på den nationella verksamheten. Detta pågår än idag, vilket erfarenheterna från de senaste två decennierna har visat med all tydlighet. Beklagligt nog lät sig den assyriska rörelsen bli utnyttjad av dessa grupperingar under en stor del av den aktuella perioden.

Men för tre år sedan gjorde vi ett försök att bryta detta mönster när vi startade Assyria TV. Och idag firar vi här dess treårsjubileum – återigen i samband med vår nationalikon Naum Faiqs minnesdag, eftersom han är att betrakta som den moderna assyriska journalistikens fader. För tre år sedan började vi sända i Assyria TV för att inte längre vara hänvisade till andra grupper, för att vi själva ska avgöra vårt eget öde. På assyriska säger vi; vi ska själva klia vårt eget huvud. Vår målsättning har varit densamma som Naum Faiqs; en oberoende assyrisk röst i omvärlden. Vi följer således i hans spår inspirerade av hans aktiva journalistiska arbete i tidskrifter som Kawkbo d Madenho (Österns stjärna), Intibah (Uppväckelse), Bethnahrin (Mesopotamien), Huyodo (Union), New Bethnahrin m fl.

På Naum Faiqs tid hade vi personer som var beredda att offra sitt liv för sitt folks överlevnad. Men splittringarna inom vår folkgrupp ledde alltså till att de förlorade kampen. Och vårt folk fråntogs alla sina rättigheter till skillnad från andra etniska minoriteter i Mellanöstern. Dessa splittringar tog våra representanter med sig ända till fredskonferensen i Paris 1919-20. Till slut blev vi som nation förlorare i det nya Turkiet och i hela Mellanöstern.

Naum Faiq och hans vänner i USA hade också skickat representanter till Paris. En av dem var Abraham K Yusuf, släkting till Ashur Yusuf och kapten i den amerikanska marinen. Han förde en dagbok från alla möten med stormakterna och besöken i Paris och London, sida vid sida med biskop Afrem Barsom (senare patriark). Deras krav var ett självständigt Assyrien. Men av hans dagbok framgår att de assyriska delegaterna som hade kommit från olika håll hade svårt att enas i sina krav eller att samordna dem. Interna konflikter och missförstånd var stora hinder i deras ansträngningar, trots att alla ville sitt folks bästa – men var och en på sitt eget sätt. Därför hade stormakterna större spelrum att öka osämjan bland de assyriska delegaterna och ge dem tomma löften. Till slut hade britterna planer på att låta assyrierna hamna under en tilltänkt kurdisk autonomis ”beskydd” – ett scenario som är allt för bekant idag. Nu hörs det röster från Västvärlden att assyrierna kan hamna under det kurdiska styret KRGs ”beskydd” i norra Irak. Det är möjligt att vi inom en snar framtid får höra samma tongångar angående assyrierna i Gozarto i Syrien, där kurderna är på frammarsch.

Idag upplever vi liknande problem som på 1920-talet på grund av vår splittring, trots att vi numera har politiska partier, vilket inte var fallet på Naum Faiqs tid. När den turkiske ledaren Erdogan kommer till Stockholm samlas 25 representanter för assyriernas olika fraktioner för att kräva sina rättigheter i Turkiet. Han noterar förstås att det är en splittrad representation och får därför ett större utrymme att spela sitt falska spel. Han ger sken av att vara assyriernas vän och vill visa sin goda vilja i fallet Mor Gabriels konfiskerade mark. Nyligen hade han presenterat sitt ”demokratiseringspaket” där han lovade att Mor Gabriels mark skulle lämnas tillbaka. Vid besöket i Stockholm påminner han de assyriska representanterna om tidsfristen på två månader för att ansöka om lagfarten. Men när återlämnandet ska bli verklighet visar det sig att det är bara en del av klostrets konfiskerade mark som skrivs på dess rättmätiga ägare. Resten är fortfarande föremål för olika rättsprocesser, har klostrets juridiska ombud berättat för oss i Assyria TV.

Just när vi ska inleda hundraårsminnet av folkmordet Seyfo, gör samma turkiska ledare ett utspel, där de säger att syrisk-ortodoxa kyrkan kommer att få tillstånd att bygga en ny kyrka i Istanbul – något som de påstår är unikt i republikens historia. Ingen grupp har någonsin fått tillstånd att bygga en kyrka sedan 1923, påminner den turkiske premiärministern som har kallat till sig kristna ledare. Påståendet är förvisso inte sant. Assyrierna har byggt nya kyrkor i Turabdin så sent som på 1950-talet, t ex Mor Sharbel i Midyat. Men regeringen vill med detta slå två flugor i en smäll; å ena sidan ta udden av kraven på Turkiets erkännande av Seyfo, å andra sidan skapa konflikt mellan assyrierna och de latinska katolikerna som äger marken där den nya kyrkan i Istanbul är tänkt att byggas. Det rör sig om en latinsk kyrkogård dessutom. Hur reagerar då assyrierna själva på löftet om en ny kyrka? Vi applåderar det och tror att den starkt anti-kristna politiken och förtrycket i Turkiet nu ska förbytas mot välvillighet. Men vi lurar oss själva. Dessutom är det långt ifrån säkert att kyrkan i Istanbul verkligen kommer att byggas. Politiken kan lätt svänga och använda den snåriga byråkratin för att hitta på bortförklaringar, vilket vi redan har bevittnat i ärendet.

Assyrierna har under århundraden fjärmats från sina etniska rötter så till den grad att vi började ta avstånd från våra förfäder. Men för hundra år sedan började en nationell väckelserörelse genom patrioter som Ashur Yusuf, Naum Faiq, Sanharib Bali, Fraydon Atoraya, Farid Nazha, Yuhanon Dolabani och deras vänner. Dessa gjorde ingen skillnad på medlemmar i olika assyriska kyrkor eller geografiska områden. Deras mål var att förena alla fraktioner i en nationell kamp för överlevnad, i syfte att inte gå under i ett hav av fientliga muslimska grannar. Idag är det arvtagarna till dessa patrioter som verkar för en verklig enighet inom det assyriska folket. Det är de som bygger assyriska kyrkor och institutioner varhelst de kommer. Det är de som ser till att Assyria TV kan stå på benen med målsättningen att vara den assyriska rörelsens oberoende röst. Lycksökare och salongsnationalister kan vi inte bygga upp någon stabil verksamhet kring. Vi förväntar oss både ekonomiskt och moraliskt stöd av dem som står bakom bygget av assyriska kyrkor och institutioner, så väl när det gäller Assyria TV som den nationella verksamheten i stort.

Naum Faiq var övertygad om mediernas stora roll i den nationella kampen. Genom medierna kunde gemene man bli upplyst och inte låta sig bli utnyttjad som slav åt totalitära regimer. Han ville ha frihet åt sitt folk för att befria det från andra folkgruppers vanstyre. När Frankrike på 1920-talet ville kapa Libanon från Syrien och göra det till ett land för de kristna, motsatte sig vissa assyriska ledare projektet. De föredrog att leva under arabernas överhöghet. En av dem var den syrisk-katolske patriarken Afrem Rahmani, som också hade kommit till fredskonferensen i Paris. Naum Faiq skrev så här om honom i sin tidskrift Bethnahrin: ”…befinner sig i Paris där han stöder några syriers krav på att Libanon-bergen inte ska skiljas från Syrien. Hans salighet är född i Mosul, en av Mesopotamiens ursprungsorter. Han växte upp på dess ängder och under dess himmel. Men istället för att ta itu med sitt land Mesopotamiens och dess assyriska menighets krav, finner vi honom försumma sin uppgift mot fosterlandet och nationen och ge sig in på frågor som inte angår honom. Han påminner i sin verksamhet om en man som finner sitt hus förstört men istället börjar reparera en annans”.

Naum Faiq var en trogen son av syrisk-ortodoxa kyrkan och evangelisk diakon. Men han drog sig inte för att kritisera kyrkoledarnas misstag, i en tid när patriarken var den legitima representanten för sitt samfund hos de osmanska turkarna. Han var god vän med patriark Elias Shaker från tiden i Amid (Diyarbakir) och har till och med varit Shakers lärare i turkiska språket. Båda lämnade staden 1912. När Shaker blev patriark 1917 kunde han inte resa till Konstantinopel för att få sitt ämbete bekräftat av sultanen. Det var mitt i ett brinnande världskrig. Men på hösten 1919 gjorde han resan och där dekorerades han med osmanska hedersmedaljer av Sultan Vahideddin. När Naum Faiq hörde nyheten skrev han till patriark Shaker och frågade; Hur kan du bära en medalj som är besudlad med ditt folks blod? Han skrev om det i Bethnahrin. Därför känner vi till det.

Shaker stannade i Konstantinopel i mer än tre år (med korta avbrott för rundresor i Syrien och Palestina) och lade till slut alla sina kort på de turkiska makthavarna som bildade republiken. För att visa sin obrottsliga lojalitet avsade sig patriark Shaker alla minoritetsrättigheter åt sitt samfund. I min kommande bok beskrivs alla dessa turer i detalj.

Men vårt ämne här är Naum Faiq och journalistikens roll hos vårt folk. Som vi redan nämnt så förblev den assyriska rörelsen utan en egen fristående röst när assyriska tevesändningar började utvecklas för 10-15 år sedan. Assyria TV har nu försökt att fylla detta tomrum, men vi är fortfarande i en uppbyggnadsfas och behöver stöd för att utvecklas. Trots våra begränsade resurser har vi ändå försvarat en del av arvet efter Naum Faiq, Yuhanon Dolabani och deras vänner. Det har skett till exempel i de program som handlar om historierevisionism bland anti-assyrier. Som bekant har dessa revisionister i tio år angripit den assyriska rörelsen och dess ideal i sina teveprogram genom en satellitkanal som är finansierad med de troendes bidrag. De har förlöjligat namnet assyrier och klistrat etiketter som gris på det. De har oemotsagt vanärat och kränkt en hel grupp som bär detta namn. Men det som dessa revisionister har gjort liknar en fotbollsmatch där det saknas målvakt. Därför är det ingen konst att göra många mål mot en öppen bur. Vem som helst som sänker sig till en så låg nivå av värdighet kan genomdriva ett sådant spel.

När vi väl hade möjlighet att sända via Assyria TV tog vi upp denna revisionism. Dessa program fick en stor genomslagskraft bland den assyriska allmänheten på många håll i världen. Här avslöjade vi anti-assyriernas fula spel som förtiger sanningen. Dessa går ut och hävdar helt oförskämt att Naum Faiq inte hade något med assyrianism att göra, utan borde kallas arameismens fader. Grunden för detta påstående är en enstaka artikel i Huyodo 1921 där Faiq var redaktör. Till saken hör att varken Faiq eller Dolabani hade något emot benämningen araméer. De såg den som en del av sitt kulturarv. Men de betraktade benämningen assyrier som en politiskt samlande kraft för att ena alla delar av vårt folk. Till skillnad från dagens historieförfalskande anti-assyrier hade varken Naum Faiq eller Dolabani som mål att skapa splittring bland sitt folk. Dessa revisionister som använder namnkonflikten som ett verktyg för sina egna syften genom att fördjupa splittringen, var en gång i tiden medlemmar i den assyriska rörelsen. Idag spyr de ut sin galla över allt som heter assyriskt. Men som ordspråket säger förmådde berget inte föda annat än en råtta.

När Assyria TV bjöd in dem till studion för att försvara sina förvridna påståenden, vågade de inte komma och konfronteras med sanningen. De hade ju inget till sitt försvar när vi tog fram originalet till den nämnda artikeln från 1921. Vi visade att det som sägs i Naum Faiqs namn är ren lögn, att i samma artikel förekommer även benämningen Ashur-Kaldo och att hela tidskriften Huyodos första nummer var en hyllning till den assyriska kampen för självständighet, med general Agha Petrus bild på framsidan och med bildtexten ”Till Assyriens ära”. Vi visade också att det som de påstår om Dolabani är lögn. De har sagt att han i sin ungdom nämnde ordet assyrier några gånger men när han hade kommit upp i åldern, efter 60, insåg han att det var fel och använde aldrig mer detta namn. Självklart är sådana påståenden en förolämpning mot Naum Faiqs och Dolabanis eftermäle. Dolabani och hans vänner har uppfostrat en hel generation assyriska patrioter som har gjort stora insatser för vår kultur och vårt etniska arv, inspirerade av Ashur Yusufs och Naum Faiqs idéer.

I våra program om detta ämne har vi också visat orsaken till Dolabanis försiktighet efter tiden vid Adanaskolan där han skrev brinnande assyriska patriotiska dikter. Det var två patriarker som hade förbjudit honom att befatta sig med assyrisk nationalism efter att fredsförhandlingarna i Paris och Lausanne hade slutat till assyriernas nackdel. Dessa två patriarker var Elias Shaker och Afrem Barsom. Den senare gjorde helt om och blev en antiassyrier under sin tid som patriark (1933-57). Trots sina överordnades förbud förnekade Dolabani aldrig sin assyriska identitet, men han höll en låg profil och ägnade sig åt kulturella frågor i fortsättningen. Dessa program i Assyria TV visar med all tydlighet de fria mediernas makt. Hur skulle vi annars kunna bemöta alla falska anklagelser? Vi kan naturligtvis skriva i våra tidningar, men det skrivna ordet har ännu inte samma genomslagskraft bland vårt folk som tv.

Som ni vet har den assyriska rörelsen tagit stor skada av alla interna konflikter under de senaste 30 åren. Det har gjort att rörelsen har förlorat i självförtroende och verksamheten har därför stött på oväntade hinder. Assyria TVs första år blev en besvikelse som en bieffekt av dessa problem. Efter ett par framgångsrika månader började verksamheten stagnera och antalet tittare kom att halveras varje månad. Till slut tog några eldsjälar initiativet att blåsa nytt liv i Assyria TVs utveckling. Sedan två år tillbaka bedriver de verksamheten på ideell basis. Det händer att de lägger ut pengar ur egen ficka förutom alla resor och all förlorad arbetsinkomst.

Av denna anledning erkänner vi utan omsvep att kanalen är i stort behov av finansiellt stöd för att stabilisera verksamheten. Men det rör sig inte om några stora summor som vid sändningar över satellit som kan röra sig om ett par hundratusen kronor i månaden. Att sända via webben kostar en bråkdel. Sändningen som sådan kostar nästan inget, förutom en blygsam summa för webbhotellet. Det är produktionen som behöver förstärkas med anställda för att inte bränna ut de få eldsjälar som finns kvar bland oss. Om var och en av oss betalar 100 eller 200 kronor i månaden kan det räcka långt. Nu har vi dessutom ett fungerande banksystem där man kan gå in på www.assyriatv.org och på fem minuter knappa in numret på sitt bankkort för att pengarna ska dras av automatiskt varje månad. För den som vill kan kollegorna här visa ur man gör.

Assyria TV är en fristående organisation som inte är bunden till ett specifikt assyriskt parti. Kanalen har alla förutsättningar att vara assyriska rörelsens fria röst och välkomnar alla insatser från intresserade medlemmar. Det är viktigt att vi tar vara på den möjlighet som Assyria TV erbjuder oss som rörelse. I annat fall kommer vi att återgå till den tid då vi var beroende av andra grupperingar och vår egen röst i etern kommer att tystna. Med förhoppning om att ni visar att ni är ättlingar till de hjältemodiga från Turabdin och till våra assyriska förfäder som har gett världen civilisationen, tackar vi på förhand för er generositet.

Vi böjer huvudet inför minnet av våra oskyldiga martyrer och alla nationalhjältar som Naum Faiq. Vi må ära deras arv så länge vi lever.

Tack för att ni lyssnade!

 

Augin Kurt Haninke 
Journalist