Folkmordet 1915-1923 på en miljon kristna armenier och 500-000 assyrier, syrianer och kaldéer är ett historiskt faktum och väl belagt. Carl Bildt måste vara tydlig i samtalen med Turkiet, skriver folkpartiets Fredrik Malm.

Den 16 december 2005 beordrades den nyss utnämnde nobelpristagaren Orhan Pamuk att infinna sig för rättegång i Istanbul. Hans brott var enligt det turkiska rättsväsendet följande mening uttalad för en schweizisk tidning:
”30 000 kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det.”
Rättegången mot Orhan Pamuk lades ned några månader senare efter internationella påtryckningar, men farsen visar med all önskvärd tydlighet att EU måste sätta maximal press på den turkiska regeringen att göra upp med landets förflutna.

Det var under det Osmanska rikets sista år som ungturkiska nationalister planerade, beordrade och genomförde ett folkmord på över en miljon armenier och en halv miljon assyrier/syrianer/kaldéer, romare och pontiergreker.

Folkmordet skedde i skuggan av ett brinnande första världskrig, i östra Anatolien i dagens Turkiet.
Denna människoslakt var kulmen på en lång rad attacker och massakrer på kristna och den närmast utplånade den kristna civilisationen i området. På ruinerna av detta folkmord byggdes den nya republiken Turkiet sedan upp av Kemal Atatürk.

Folkmordet skapade stora flyktingströmmar och i-dag bor ättlingarna till de armeniska offren i en diaspora som sträcker sig från dagens Armenien över Frankrike till USA. Och många barn och barnbarn till den assyriska/syrianska befolkningen som en gång byggde kyrkor och kloster i Mesopotamien och sydöstra Turkiet lever i-dag i Sverige.
Under hela Turkiets existens har frågan om folkmordet varit förbjuden att diskutera. Rättsliga processer och offentliga mobbkampanjer har väntat den som vågar ta bladet från munnen.

Men folkmordet är ett historiskt faktum, även om många länder av rädsla för ekonomiska och äventyrade förbindelser med Turkiet inte vill klargöra detta.

Det är lika belagt att ett folkmord mot de kristna begicks under det första världskriget som att en ideologiskt motiverad och industriell utrotning av Europas judenhet genomfördes av nazisterna under det andra världskriget. Folkmordet har heller aldrig varit något trätoämne bland forskare. Vittnesmål kan radas upp i kilometer.
Den 18 januari 2001 antog den franska nationalförsamlingen en lag som slog fast att ”Frankrike erkänner det armeniska folkmordet år 1915”. President Jacques Chirac ratificerade lagen tolv dagar senare. Det var ett viktigt erkännande inte minst för Frankrikes stora armeniska befolkning.

I veckan har ett förslag om att förbjuda förnekande av folkmordet på armenier röstats igenom i den franska nationalförsamlingen. Straffet för den som fälls är upp till 45-000 euro i böter och upp till ett års fängelse.

Sveriges regering och riksdag har däremot agerat med tystnad. Två gånger har riksdagen voterat om att folkmordet på assyrier/syrianer ska erkännas – men vid båda tillfällena röstades förslaget ned, förmodligen efter turkiska påtryckningar.

I en intervju publicerad på Assyriska ungdomsförbundets hemsida före valet menar Göran Persson att han vill att ”händelserna i det osmanska riket 1915-1923 grundligt utreds av forskare och historiker, snarare än blir föremål för politisk debatt”.
Det står däremot bättre till hos den myndighet som Göran Persson initierat för att just arbeta med upplysning om folkmord; Forum för levande historia uppmärksammade 90-årsdagen av folkmordet och har arrangerat seminarier kring ämnet.

Sverige bör lära av debatten i Frankrike och sätta mer ljus på frågan om det bortglömda folkmordet under första världskriget. Det handlar om att erkänna att folkmordet har ägt rum – och att i detta erkännande inkludera såväl armenier som assyrier/syrianer/kaldéer, romare och greker.

Utrikesminister Carl Bildt (m) och Europaminister Cecilia Malmström (fp) bör inta tydligare positioner gentemot Turkiet vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna än vad den förra regeringen förmådde att göra.

På samma sätt som alla länder måste göra upp med, forska kring och bearbeta sin historia så måste också Turkiet göra det.

Fredrik Malm (fp)
ordförande i Liberala ungdomsförbundet