Under ett av mina strövtåg bland Stockholms bokhandlare hittade jag boken ”Folkmord – inget nytt i historien” av Kim Gabrielsson. Första ordet i rubriken snuddade vid mitt hjärta och jag insåg med fasa att jag tillhör det bortglömda folkmordets folk. Varför väljer jag att kalla det, det bortglömda folkmordet?

Tydligen har någon där ute glömt bort folkmordet på assyrierna under första världskriget eller så väljer någon att ignorera det. Snubblar forskare och historiker någonsin över assyriernas folkmord i sitt letande efter sanningen? Eller ligger det en sanning i Winston Churchills påstående att ”då och då snubblar människorna över en sanning, men de flesta reser sig upp och skyndar vidare som om ingenting hade hänt”.

Den som väntar sig ett omnämnande av assyriernas folkmord i denna bok blir djupt besviken. Tyvärr hittade jag inte heller svaren på de ovannämnda frågorna, men blev däremot upplyst om när, hur och varför olika folkgrupper har kränkts och även bakgrunden till folkmorden genom historien. Den taggtrådsförsedda omslagsbilden inger en allvarsam och skrämmande känsla och just själva ordet folkmord frambringar hos de flesta människor skräckbilder och fasansfulla scenarier av lidande, orättvisor och död, så även hos mig. Utan tvekan så gjorde rubriken och även omslagsbilden ett djupt intryck på mig.

Så här börjar Kim Gabrielson bok: ” Begreppet folkmord är relativt nytt men företeelsen är långt ifrån ny. Under mänsklighetens historia har åtskilliga folkmordsliknande massakrer förekommit.” Och så ger han exempel på folkmord från antiken fram till nutid. Man kan fråga sig vilka politiska tankegångar som har legitimerat folkmord under 1900-talet och ett svar kan vara att ”totalitära ideologier kräver i regel total lydnad och hängivenhet i syfte att skapa ett utopiskt samhälle, där alla avvikare måste utrotas”. Unisont gick tankarna till Nazityskland och Stalins Sovjetunion vid läsandet av dessa rader och självfallet tas längre fram i boken dessa våldsvälden upp som exempel, där de mänskliga rättigheterna har kränkts och där folkmord används som ett redskap för att förverkliga dessa obarmhärtiga ideologier.

På de kommande sidorna träder man in i en labyrint av definitioner och en svårtolkad konvention. Till min stora fasa får jag veta att FN:s folkmords konventionens största svaghet är ”att definitionen av offren är så snäv att inga massmord som inträffat efter det att konventionen antagits har kunnat stämplas som folkmord av Förenta Nationerna.”. Vilken bitter smak denna vetskap efterlämnar och vilka förhoppningar som grumlas? Och den som varit offer för ett folkmord kan ju fråga sig i ilsken ton och med blicken på demokratins ordförandeklubba: Varför har man då en folkmordskonvention över huvud taget? Är det för att blidka ilskan hos de oförättade med några välvalda ord i en tydlig konvention som inte är ämnad att tillämpas? Är det för att inge falskt hopp om att rättvisa skall skipas genom ett antal rader som ej förutsätter en praktisk handling?

Hur som helst så kan vi ju låta ilskan och rättvisan vara därhän ett tag och istället koncentrera oss på de grundläggande motiven för folkmord? Enligt Chalk och Jonassohn så kan man urskilja fyra, nämligen att eliminera verklig eller potentiell fara, att terrorisera verkliga eller potentiella fiender, att uppnå ekonomiskt välstånd och att förverkliga trosföreställningar eller ideologier. Vilket var motivet för assyriernas folkmord? Eller fanns det fler andra motiv utöver dessa? Och så följer nästa fråga, recenserar jag boken eller analyserar jag assyriernas nonchalerade folkmord? Men visst känner man ett uns av ilska dra en sträng i hjärttrakterna vid dessa frågor.

Men jag ska inte ge mig hän åt ironiskt ordklyveri och obesvarade frågeställningar, utan skall koncentrera mig på bokens innehåll. Det bör sammanfattningsvis nämnas att författaren verkligen tar upp, och detaljerat definierar, de historiska och psykologiska orsakerna till både förintelsen och andra folkmord genom historien. Det är en faktaspäckad bok som tyvärr enligt min mening är opedagogiskt disponerad. Mycket kunskap på ett fåtal sidor gör den svårläst, men utan tvekan väldigt informativt och intressant. I slutet av boken kommer en sammanfattning av författarens undersökningar och han drar en del försiktiga slutsatser. Men bokens sista mening är föga hoppingivande för demokratin. Den lyder så här ”Det är utan tvekan svårt att upprätthålla FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.” 

Med dessa rader i mina tankar så förflyttades min blick inför min inre syn till Gudtjänarnas berg (Turabdin), ett område som ligger i mitt hemland Assyrien, där svärdet lyftes år 1915. Någons farmor såg det ske och bar med sig synen av det upplevda så länge hon levde. Synen hade etsat sig fast och följde med henne till graven. Hennes tårar vittnade om det jag hade hört, men inte upplevt. Hennes ögon speglade min historia. I hennes blick såg jag svärdet lyftas år 1915 och mina ögon fylldes med tårar, ty hennes smärta har blivit min. Erkänn folkmordet på assyrierna så att våra döda få vila i fred.