På frågan om varför inte stormakter som England, Tyskland och USA erkänner folkmordet Seyfo, finns ett ganska enkelt och rakt svar. ”Det handlar om turkisk utpressning, där stormakterna ännu inte vågat syna bluffen”, säger Richard G. Hovannisian, historieprofessor vid California University, Los Angeles.

Sveriges riksdag har vid två tillfällen valt att rösta ned förslaget om ett erkännande av folkmordet Seyfo 1915, som drabbade armenier, assyrier och greker. Trots att det finns mängder av historiska bevis som kvalificerar massakrerna på de kristna folkgrupperna som folkmord enligt alla dess definitioner, väljer Sverige att se mellan fingrarna.

Sverige är dock inte ensamt. Stormakter som England, Tyskland och USA följer alla samma mönster. Av de europeiska stormakterna är det endast Frankrike som hittills erkänt folkmordet, om än endast på armenierna. I Frankrike är det till och med förbjudet att förneka att Turkiet utfört ett systematiskt folkmord.

Varför är det då så svårt för dessa länder att erkänna? Situationen påminner om 1915. Då var det diplomater och missionärer från dessa länder som bevittnade massakrerna och rapporterade hem utan att någon räddning kom. De bevittnade blodbadet med egna ögon utan att något hände. Idag tittar politikerna på dessa historiska dokument och fortsätter se mellan fingrarna. Varför?

Frågan dök upp under måndagens konferens, ”The Legacy of the 1915 Genocide in the Ottoman Empire”, i Stockholm. Richard G. Hovannisian, professor i Armeniens och Främre orientens historia hade ett rakt svar.

– Det har både politiska och ekonomiska orsaker. Turkiet hotar med att avsluta alla sina handelsavtal med dessa länder och avbryta alla diplomatiska förbindelser. Men det som stormakterna inte inser är att Turkiet är mer beroende dem än tvärtom. Därför måste de våga syna deras bluff och erkänna folkmordet, förklarade Hovannisian.

Enligt Hovannisian är Frankrike ett bra exempel. När landet 2001 erkände folkmordet på armenierna gjorde Turkiet allvar av sina hot om ekonomiska sanktioner och bröt de diplomatiska förbindelserna med Frankrike. Men tre år senare återgick allting till sin vanliga ordning.

– Det borde vara enklare för andra länder att följa det franska exemplet, fastslog professorn.

[Fotnot: Konferensen arrangerades av Levande Historia, ABF, Armeniska Riksförbundet, Assyriska Riksförbundet, Pontiska föreningen och Armenica.org