För bara ett par år sedan blev det förbjudet för assyrier att gifta sig om de inte fyllt arton. Men trenden pekar ändå på att trolovningarna och giftermålen kryper ner i åldrarna. Afram Kourie ställer frågan om dessa ungdomar är mogna nog att ta ett sådant ansvar och var deras föräldrar, eller vuxenkrets, egentligen tycker.

Jag skulle vilja dela med mig av ett fenomen som jag vet att de flesta av er känt men som man inte riktigt kan lägga ett namn på. Det spelar ingen roll vem man är eller vart man kommer ifrån så har man upplevt det. Jag kallar det för ett ”Odo, ejdarbo jao!”-moment. Dessa ”moments” kan vara allt ifrån stora historiska händelser till ”odo ejdarbo le seme bygga rondell bo korsningano jao”, men gemensamt för dessa ”moments” är deras förmåga att väcka oss ur vår naturliga slummer. Det är ungefär som ett ”halleluja”-moment, fast ibland kan man också bli upprörd. Typiskt är att man frågar sig hur människan lyckats med detta? Hur kunde vi egentligen eller vad onödigt med detta? Månlandningen är ett sådan ”moment” i positiv anda. Seyfo en annan sådan ”moment” fast i negativ anda.

Jag vill skriva om ett ”Odo ejdarbo jao!”-moment i negativ anda, som brukar rubba min slummer emellanåt och den är tagen ur vår kultur. Det är tonårstjejer som gifter sig vid arton års ålder. Eller när de ibland trolovas vid 17 års ålder, bryter upp trolovningen någon månad senare, i hopp om bättre förutsättningar att växa till kvinna och etablera sig som en person med vett och vilja. Eller inte. För vi släcker hoppets fackla igen med en ny trolovning, den här gången hinner hon bli 18 år gammal. Det är ett typiskt ”odo ejdarbo jao!”-moment för mig.

Det som gör mig helt klarvaken och inte ens i närheten av denna naturliga slummer, som en del av oss aldrig vaknar ur, är flickans omgivande vuxenvärld. Jag menar hennes föräldrar framförallt, kanske hennes mostrar och morbröder, fastrar och farbröder. Hur resonerar dessa? Det vill jag väldigt gärna veta, så att jag tryggt kan somna om igen. Eller kanske tillhör de den grupp människor som aldrig rubbas ur deras slummer. Är det något fundamentalt allmänskligt som jag missat? Är vi som mognast att fatta livsavgörande beslut i ung, kanske ibland väldigt ung ålder? Är vi nöjdast och som mest tillfreds då vi är tonåringar? Kanske är vi inte förvirrade i den åldern? Jag kan ha fått allt om bakfoten hittills. Jag menar, hur resonerar tonåringens vuxna omgivning? Resonerar de ens? Hur motiverar jag som far att: ”det nog är bäst för min dotter att hon gifter sig nu när hon är 18 år för att…”.  ”Odo ejdarbo jao!”

Nej jag kommer inte längre än så. Jag vet inte hur jag skall avsluta den där meningen. Nu är det ju inte fullt så farligt. Alla våra döttrar gifter sig inte så ungt, det är nog en minoritet, vill jag ändå tro. Problemet är att detta med ungt giftermål inte bara är på individnivå, utan det har blivit en allmän trend bland folket. Denna trend tror jag personligen att vi delvis anammat från Syrien, Irak, Turkiet och speciellt de delar av den assyriska folkgruppen som kommer från de mindre byarna ute på landet. Där var/är det fullt normalt att ens dotter gifter sig tidigt, då det blev en mindre att försörja och dessutom finns det lite brudskatt att intjänas. Men nu är det inte så knapert, ingen har det så dåligt här i Sverige. Samhället i sig, ställer inte dessa krav, föda finns, det är bara att gå till ICA Maxi, även om köttet kan vara ompackat.

Jag har alltid trott att föräldrars roll var att hjälpa ens barn att slippa göra misstag som de vuxna lärt sig genom sin livserfarenhet. Men det är möjligt jag har fel i detta också, kanske kan vi helt sudda bort förälderns roll. Tonåringar vet alltid sitt eget bästa, av det skälet att de saknar erfarenhet. Så måste det vara, eller?

Varje bra argument för att gifta sig tidigt, kan även tillämpas som bra argument för den som gifter sig lite senare. Däremot kan jag komma på flera argument som kan tillkomma senare men inte när man är ung. Du vet det här bagatellartade med personlig utveckling, livserfarenhet etcetera. Detta faktum borde ändå tjäna någon form av vägvisning när det gäller frågan om ungt giftermål, kan man tycka.

Naturligtvis är det svårt att generalisera, en del känner sig redo och är verkligen redo före andra. Ibland är det omständigheter som inte har med en påtryckande kultur och omgivning att göra. Det jag stör mig på är det senare, när vi tillåter kultur och omgivning att mer eller mindre fatta livsavgörande beslut åt oss. Missförstå mig inte, det är naturligt att kultur och omgivning är delaktig i ens beslut, det kan man inte komma ifrån. Så länge det inte är omgivningen som fattar beslutet åt individen. Eller, jag kanske tar fel som tror att människor ska vara fullt delaktiga i sina livsavgörande beslut?