Krampaktig frustration och dåligt självförtroende har lett till att Assyriska idag befinner sig i en prekär situation. Men tappa inte modet, för skillnaden mellan succé och fiasko är hårfin och vändningen kan komma precis när som helst. Personligen tror jag att den kommer mot Sundsvall på måndag.

I de senaste matcherna har vi bjudits på ett Assyriska som tappat all sin balans. Ett lag där spelarna har tappat tron och där ingen vågar kliva fram och ta sitt ansvar. Istället fegar man och hoppas på att en medspelare skall rädda situationen. Rädslan för att misslyckas blir då större än viljan att vinna och då vågar man inte spela det spel som man mest är van vid.

Man börjar tänka för mycket, nerverna är utanför tröjan och då kommer också misstagen. Det enkla blir svårt och det svåra blir omöjligt. En anfallare med dåligt självförtroende stirrar sig blind på målvakten, medan samme anfallare med bra självförtroende inte ens ser målvakten, det enda han ser är nätmaskorna som han snart skall skicka bollen mot. Det är enkel psykologi för den som sitter vid sidlinjen, medan spelarna på plan upplever den som en låsning de inte kan hitta nyckeln till.

Därför tar våra spelare fel beslut i rätt lägen och tvärtom. Man spelar svårt istället för enkelt och det enda som kan rädda oss nu är något som bryter mönstret. Det kan räcka med att man lyckas med några dragningar, göra en grym reflexräddning, vinna ett par närkamper, eller göra ett par riktiga skitmål och så har trenden vänt och självförtroendet ler mot en. Då vågar man mer, och när man vågar så är redan hälften vunnet.

Det lätta går nu på ren känsla och det svåra blir enkelt. Steget mellan nederlag och seger är en hårfin balansgång på marginaler. Det är högtid för Assyriska att hitta balansen. Nu gäller det att knyta nävarna och nynna på Billy Oceans gamla slagdänga ”When the Going Gets Tough, the Tough Gets Going” och lägga till ”to Sundsvall” som slutkläm.