En tidig morgon, solen tittar inte fram längre. Den gömmer sig bakom molnen. Jag går upp ur min varma sköna säng och ut i kylan. I vanliga fall skulle mitt mål vara universitetet, men det är en söndag idag. Jag ska istället till S:t Jakobs kyrka i Södertälje för att samla stoff till denna artikel. Jag har funderat på kyrkans roll en längre tid. Den har spelat en stor roll i vår historia och vår kulturella utveckling. Senaste tiden har jag dock upplevt att intresset för kyrkan, hos oss ungdomar, har minskat dramatiskt.

Patriarkens upprepade uttalanden om vår arabiska nationalitet förstärker nu denna situation. Även andra händelser har satt kyrkan under fokus senaste tiden, inte alltid på ett positivt sätt. Bland annat kan nämnas biskop Benjamin Atas uttalanden i en intervju i Qolo, Sveriges Radio och biskop Hazail Soumis förnekande av folkmordet 1915. Därför känns det ganska aktuellt att ta upp detta ämne. Eftersom jag anser mig vara opartiskt i denna fråga, vill jag ge en sådan objektiv bild som möjligt.

När jag kommer in i kyrkan möts jag av den fräscha rökelsedoften. Medelåldern ligger runt sextio, jag är en av få ungdomar. Det är med stor ansträngning som jag förstår gudstjänsten. Oftast är den oförståelig, för mycket information på en och samma gång känns det som. Det mest intressanta måste vara änglarnas sång, som är en fröjd för örat. De har en underbar röst, jag syftar på vår vackra kör, dock har de inte en tillräcklig stor roll och hörs sällan. Prästen säger faktiskt ett och annat som är intressant under gudstjänsten, risken är hög att man missar det för att man inte orkar lyssna intensivt under en så lång tid. Mot slutet börjar folk välsigna varandra genom att hälsa med båda händerna – en gammal assyrisk sed – och snart är mässan slut.

Efter mässan brukar alla samlas i samlingslokalen för att umgås en stund. Jag känner många blickar på mig när jag kommer in, dessa är dock vänliga och glada blickar. Jag känner mig uppskattad och får många tack för att jag är närvarande. Helt plötsligt är jag ungdomens ambassadör i kyrkan, jag dröjer ett tag och samtalar med några äldre. Jag fortsätter sedan längre upp till prästens privata rum för att boka tid för en intervju. Prästen, fader Gabriel Barqasho, informerar mig om att tisdagskvällar är vigda för ungdomar och att jag då kan få alla mina svar. Han passar också på att ge mig en last skuldkänslor för mitt sparsamma engagemang i kyrkans aktiviteter.

Efter att ha besökt bibelstudierna på tisdagkvällarna och insett att jag fortfarande inte fått alla mina svar, ringde jag upp prästen och insisterade om en intervju. Han bad om att få återkomma med en tid i sitt fullspäckade efter-jul-schema. Under tiden tänkte jag det vore intressant ifall jag kunde ta reda på hur ungdomar som är aktiva i kyrkan såg på verksamheten. Jag träffade därför Ninson Ibrahim, som sjunger i kyrkokören och som är mer eller mindre uppväxt i kyrkan. I Södertälje bibliotekets grupprum satt vi och samtalade om kyrkan, och många av mina frågor fick sina svar.
 
Vad brukar du göra i kyrkan, och hur ofta är du där?
– Det finns så mycket att göra i kyrkan. Jag har körträningar på fredagar och självklart är jag på gudstjänsten på söndagar. Sen finns det andra aktiviteter som är utanför kyrkan som jag deltar i. Finns det något att göra så är jag där.

Handlar besöket i kyrkan enbart om andligt välbefinnande eller innebär det något mer för dig?
– Det finns mycket kunskap att hämta i kyrkan, det ger mig trygghet och stärker min tro. Det är en av de huvudanledningar som får mig att besöka kyrkan. En annan viktig aspekt är den sociala gemenskapen, man träffas och har kul tillsammans. En annan viktig anledning är att folk kan kontakta kyrkan när det gäller privata frågor och för att få hjälp utan att bli dömda.

Vad är ditt bästa minne från kyrkan?
– Jag har många goda minnen och har varit på många intressanta resor. En av dem var till våra hemländer, Syrien och Turkiet. Vi reste runt i dessa länder och bodde i olika kyrkor och kloster. I en gammal kyrka i Turkiet såg jag en stor grupp shamoshe [diakoner] alla 5-6 år gamla som stod och läste på syriska, de kunde läsa och förstå allt och var jätteduktiga och sjöng jättefint. Jag fick den betryggande känslan av att vårt språk och vår religion inte kommer att dö ut. Det är ett av mina bästa minnen.

SLUTLIGEN LYCKADES FADER BARQASHO att klämma in en intervju i sin fullspäckade kalender. Efter en lång och givande intervju med många skratt och seriösa diskussioner, men även en del avbrott som Fader Gabriel gång på gång ursäktade sig för med; ”Vårt folk måste förstå att jag kanske inte kan ta emot besök, utan något bokat möte”.

Varför tycker du att det är viktigt för oss att besöka kyrkan?
– Förutom den självklara religiösa anledningen så är en annan huvudanledning det sociala. Vi är ett statslöst folk och behöver enas. Våra profana organisationer har misslyckats med att samla hela vårt folk och ena dem. Assyriska Demokratiska Organisationen, ADO, kom närmast men kunde inte hålla det hela vägen. Kyrkan erbjuder en sådan plats. I kyrkan finns inga araméer eller assyrier, vi är alla kristna här. Kyrkan är också en plats som man kan träffas i under alla omständigheter, det är en mötesplats för hela familjen. Vi kan träffas vid glädjens tider som dop, bröllop, men även vid sorgliga tillfällen som begravningar. Ungdomar brukar inte ha tid med släkten när de kommer upp i en viss ålder, de är för upptagna med sin skola eller träning, och umgås hellre med kompisarna istället. I kyrkan kan man komma och träffa alla samtidigt. Kyrkan har varit en stor del av vårt kulturarv och en viktig tradition som vi bör hålla vid liv.

Jag är en av många som inte brukar komma till kyrkan, det beror mest på att jag inte känner att kyrkan talar till mig, många har svårt för att förstå gudstjänsten. Hur känner ni för att modernisera kyrkan, någon gång ta en gudstjänst på svenska?
– Ja, många känner så, men man ska förstå också att kyrkan inte ska tala till dig. Den breder en plats för dig där du kan tala med Gud och finna dig själv. Kyrkan består av folket som finns där. Du har en plats i kyrkan som alla andra. Att många har problem med språket förstår jag, men det ska inte stå i vägen för din tro. Självklart vill man även förstå, och vill man det så kan man. Du lär dig mycket av språket i kyrkan om du är där regelbundet. Kyrkan har moderniserats tidigare, förut stod folk hela tiden och gudstjänsterna var upp till fyra timmar långa, nu är de betydligt kortare. En gudstjänst på svenska kan jag tänka mig starta igen om intresset finns. Första gången jag försökte mig på en gudstjänst på svenska gick inte så bra. Intresset minskade snabbt och vi fick stänga igen efter nio månaders kämpande. Det finns fördomar kring kyrkan som är svåra att kringgå. Folk dömer innan de vet vad det handlar om.

Vi ser att många svenska kyrkor förlorar sina medlemmar och får stänga igen, finns denna risk hos oss? Hur försöker ni undvika att hamna i en sådan situation?
– Inget är säkert, man har sett att våra kyrkor får stänga igen, bl.a. i Argentina och Brasilien. Vi är inte duktigare än Svenska kyrkan, vi är inte bättre. Folk måste ta sitt ansvar, så långt det finns tro, finns det hopp. Vi försöker hålla kontakten med folket, besöker varje jul och påsk och arbetar ganska nära folket. Har vi utbildade präster så blir arbetet mycket lättare. Det är en viktig aspekt att ha en utbildad präst som har verktygen som behövs.

Hur är ungdomar representerade i kyrkans styrelse och hur behandlas ungdomsfrågor där?
– Vi är alltid öppna för ungdomen. Vi vill att de ska engagera sig i kyrkostyrelsen, men de är oftast upptagna med annat. Jag skulle gärna se att en ungdom kunde resa till Stockholm för att representera kyrkan, istället för mig. De som är intresserade måste dock ta sitt ansvar och inte bara ta en massa beslut, utan även verkställa dem. Vi vill ha minst två ungdomar som kommer in i kyrkostyrelsen varje år. Jag vill inte se att detta arv går förlorat. Vi ska vara ett rikt folk och värna om vår kultur.

ENLIGT MIN ÅSIKT HANDLAR det minskade intresset för kyrkan om den unga sekulariserade människan i en kyrka som inte hinner med utvecklingen, även om den försöker. Alla våra institutioner har också svårt att dra till sig ungdomar då man kanske inte anstränger sig tillräckligt och inte jobbar på rätt sätt. Detta hjälps inte av det minskade behovet för kyrkan och de fördomar som kretsar kring den. För att inte tala om senaste tidens uttalanden av högt uppsatta män inom vår syrisk-ortodoxa kyrka.

En lösning som är problematiskt i sig själv är ju att få in ungdomar som senare tar vissa poster i styrelsen och skapa en mindre revolution i ungdomsfrågorna och kanske i alla andra frågor. Det kan dock visa sig vara väldigt svårt. Det är inte lätt att ta sin plats bland äldre mer erfarna människor, som kanske inte har en lika stor respekt för de ungas åsikt som för en åsikt från en jämngammal.

Vill man söka utmaningen att göra en märkbar skillnad är kyrkostyrelsen en idealisk plats att börja på. Under maj månad är det val till kyrkostyrelsen. Anmäl ert intresse om ni vill gå med eller besök åtminstone mötet för att se hur det går till. Ungdomen är välkommen och eftertraktad i denna kyrka, som tillsammans med våra andra institutioner, till viss grad fungerar som en stat för ett statslöst folk.