När en assyrier dör blir det synd om de efterlevande i familjen. Inte bara för att de har förlorat sin kära, utan mer för att de bokstavligen blir nedtrampade av tusentals ”sörjande” från när och fjärran. Den stora trängseln som följer efter ett dödsfall skapar oerhörda påfrestningar på den redan hårt drabbade familjen. De som har varit med om detta ber till Gud att det aldrig mer ska upprepas.

En svensk begravning är något som berör familjen och de närmast anhöriga. Hos oss är dödsfall och begravningar allmänna angelägenheter. Varje assyrisk begravning kan i svenska ögon uppfattas som om den döde var en statsminister. Tusentals människor, ofta helt främmande, kommer hem till den avlidne för att dela sorgen och de flesta deltar även vid jordfästningen.

Denna tradition har några tusen år på nacken och fungerar väl hemma i byn. Där är alla seder och bruk djupt rotade i individens liv men också välanpassade efter de lokala förhållandena. I Syrien till exempel spärrar man av en bit av gatan och sätter upp ett stort tält för att undvika stor trängsel inne i huset. På sommaren är det öppet tält, på vintern värms det upp med ett par dieseldrivna kaminer. Dessutom bor alla i samma stad och kan till fots ta sig dit. Där nere finns det inget behov av att ändra ett fungerande system som detta. Där kan våra begravningar förbli en allmän angelägenhet.

Men här i Sverige och andra europeiska länder fungerar inte samma system lika bra. Den assyriska familjen är splittrad över många länder. Det geografiska avståndet är stort och när familjen förlorar en medlem måste alla i släkten samlas hemma hos den avlidne oavsett vilket land de bor i. Det är i och för sig helt naturligt och fungerar också som en sammanhållande faktor.

Men vi måste starkt ifrågasätta att assyrier som inte ens kände den döde eller på något sätt har anknytning till familjen, ska trängas runt de sörjande. Det här skapar stora praktiska bekymmer både för familjen och omgivningen. Det är inte svårt att förstå grannarnas irritation över att grupper om 10-20 personer avlöser varandra och blockerar hissen och trappuppgången i dagar eller ibland veckor. Det hänger inte bara på begravningsbyrån att det kan ta längre tid än vanligt innan jordfästningen äger rum. I regel tar det någon vecka extra för att de anhöriga som bor utomlands ska hinna ordna visum och sådant.

Under den tiden är trängseln total hemma hos den döde eller i kyrkans samlingslokal. Den närmaste familjen, ofta kvinnorna, måste ordna med mat och husrum åt alla gäster. I regel stannar också äldre grannar kvar över middagen. I stället för att genomleva sin sorg i lugn och ro bland de närmaste anhöriga, tvingas familjen agera som uppassare och kypare. Mer än 50 personer måste ha hemlagad mat tre gånger om dagen i en vanlig lägenhet.

När ”kalabaliken” är över har de stackars svartklädda familjemedlemmarna tappat flera kilo i vikt och är alldeles slutkörda. De ser själva ut som levande lik. Men allt är ändå inte över. Nästa steg är att anordna en särskild bön över den dödes själ någon av de närmaste söndagarna efter begravningen. Då ska åter igen släkt och vänner försöka ta sig till den kyrka där bönen hålls. De som bor i andra städer eller andra länder måste göra samma sak på sin hemort.

Än en gång ska de anhöriga ta emot allmänhetens kondoleanser vid utgången till kyrkan. Men innan dess delar de ut kaffe och wienerbröd till alla. I de flesta fall kan det vara fråga om tusen kyrkobesökare. Det innebär ytterligare några tusen kronor i utgifter. All mat kostar alltså ansenliga summor pengar. De sörjande gästerna lämnar i bland gåvor men numera har hela systemet urartat så att gåvorna täcker en bråkdel av kostnaderna. Inte nog med att familjen förlorar en medlem, den kan också bli ruinerad som en följd av dödsfallet.

Egentligen är vi alla medvetna om detta problem, men vem av oss är förmögen att ta itu med det? Vem av oss kan avstå från att ställa upp och ta emot allmänheten när det är vår tur? På sätt och vis sitter vi alla fast i ett system som inte är anpassat efter de nya omständigheterna. Men förr eller senare måste reformer komma till. Våra barn kanske kommer att slopa de traditioner som inte stämmer med deras svenska värderingar. Men det kan ta tid. Därför måste vi själva ta det första steget redan nu.

Som jag ser det skulle våra religiösa ledare, prästerna, kunna få gehör för eventuella reformer. Hur stor viljan är hos prästerskapet vet jag inte. Men jag hoppas att de ser på saken på samma sätt som majoriteten av församlingsmedlemmarna gör. Det hela är inte konstigare än att vi måste låta familjen sörja sin avlidne i lugn och ro och slippa onödiga påfrestningar. Det är smärtsamt nog att förlora sina kära.

[FOTNOT: Denna artikel publicerades första gången i Hujådå Nr 4 – 1993.]

Augin Kurt
Journalist