Söndag eftermiddag den 31 oktober, under kvällsmässan, stormade ett tiotal attentatsmän den katolska katedralen i centrala Bagdad. Fyrtiofyra mässbesökare, två präster, sju poliser och soldater samt fem attentatsmän dödades. Ett femtiotal personer överlevde, antingen för att de var gömda i sakristian eller för att de låg bland lik och låtsades vara döda. En vecka efter attentatet flögs trettiofem av de mest skadade till Frankrike. Frilansjournalisten Nuri Kino flög till Paris för att träffa dem tillsammans med fotografen Saima Altunkaya.

– Klockan var ungefär tjugo över eller kvart över fem och prästen hade börjat sin predikan. Vi hörde skottlossning utanför kyrkan, men det störde inte oss, det är ju inte ovanligt, mässan fortsatt. Men så kom en explosion, den var öronbedövande. Jag flög till bänken framför. När jag vände mig om såg jag att det var dörren till kyrkan som hade bombats. Jag hade dessutom träffats av något splitter. Jag blödde. De sköt hejdlöst, det var med kulsprutor. Det var aggressivt, ljudet var bedövande, men jag såg inget först, ville inte och vågade inte vända mig om, det hände bakom mig. Jag föll ned på golvet. 

Den som berättar detta är en sextonårig flicka, hon tillhör kyrkokören för den syrisk-katolska katedral som attackerades. 

Söndag är en vanlig arbetsdag i Irak, det betyder att de som antingen går i skolan eller jobbar går i kyrkan på kvällen. Det var därför många yngre befann sig i kyrkan, förlusten av ungdomar är för syrisk-katolska stiftet i Bagdad mycket tungt då de flesta kristna har lämnat staden. 

Flickan är en av trettiofem skadade som en dryg vecka efter massakern möttes av tjugofem ambulanser och Frankrikes migrationsminister på en av Paris flygplatser. Tillsammans med tjugotvå anhöriga har de fått tillfälligt uppehållstillstånd och kommer att vårdas till dess de är någorlunda återhämtade. 

Elish Yako på frivilligorganisationen Association d’entraide aux minorités d’Orient (AEMO) reagerade mycket starkt på massakern. Vänner till honom berättade att det inte fanns någon adekvat vård för lemlästade och skadade. Styrelsen för AEMO uppvaktade därför den franska regeringen, och tre dagar efter kontakten skickades ett flygplan med tio franska läkare till Bagdad. 

– Jag har fortfarande, tre veckor efter att de har anlänt, inte haft tid att träffa min fru. Vi är med dem hela tiden, vi vill att de ska känna att de har en familj i oss. Det är fruktansvärda, obeskrivliga upplevelser de har med sig, många av dem fick kroppsdelar av terroristerna på sig efter att dessa hade sprängt sig själva i luften, det har satt spår i själen. Det och att de har förlorat anhöriga och vänner, säger Elish Yako.

– De fysiska skadorna är lika obeskrivliga, många av dem har mist kroppdelar, andra har skadade organ, och de flesta har granatsplitter i kroppen.

Vi ville höra deras historier själva, höra dem berätta. Försöka fånga deras berättelser i skrift och på bild. Vi pratade med sju överlevande på telefon och efter många om och men fick vi adressen till en förläggning utanför Paris där en del av dem befinner sig. 

De vill helst inte träffa journalister, de är rädda för att själva råka illa ut och för att deras anhöriga och andra kristna som fortfarande är i Irak kan råka ut för repressalier. De har fått höra att intervjuer kan få terrorister att triggas och utföra flera attentat. Tre dagar efter kyrkomassakern gjorde al-Qaidas Irakgren alla kristna till ”legitima mål” för mujahedins, det betyder att man inte bara får utan bör döda kristna i Irak. 

När vi kom till förläggningen vid femtiden på eftermiddagen satt ett tjugotal av dem i hallen och småpratade. Det var en grupp människor i alla åldrar, den yngsta var en liten pojke på två år. Tre av dem gick med på att låta sig intervjuas på band. En av dem var den flicka vi citerar ovan. 

Vi satte oss i matsalen som vi fick låna för att göra våra intervjuer. Det skramlade från köket, fransmännen förberedde kvällsmaten medan vi lyssnade på flickans berättelse.

När hon låg på golvet började hennes telefon ringa, många andra telefoner ringde också. Det var anhöriga som ville försäkra sig om att deras närmaste var i säkerhet. Ingen svarade. Antingen vågade de inte eller så var de döda. Flickan skymde mobilen med sin kropp och skickade ett sms till sin kompis och bad henne kontakta föräldrarna, säga att hon älskade dem, att hon var träffad men inte död. 

– Jag slutade höra, det var något med mitt öra. Jag trodde att jag skulle svimma igen, men jag hörde deras röster. De upprepade vissa meningar, de sa ”länge leve den irakiska islamska staten” och ”Allah u akbar” med väldigt höga röster. Sedan small det igen, ljudet var jättehögt. Någon hade sprängt sig i luften. Och skottlossningen började ta fart igen. De sköt från höger till vänster, runt i hela kyrkan, som för att fira. Och så blev det lugnt. Jag hörde en av dem, det lät som om han var i telefon, han sa att de var inne i kyrkan, att de hade nått målet och att de tagit gisslan. Han pratade inte irakiska, varken Bagdaddialekt eller någon irakisk. Ammunitionen hade tagit slut och nu skulle fler terrorister i stället spränga sig själva i luften.

Vi låter flickan vila och vänder oss till en av kyrkans körledare. Han börjar med att berätta att han hade ryggskott den dagen och därför inte kunde delta i mässan, däremot var hans bror och syster i kyrkan. 

– När porten till kyrkan sprängdes flydde en del av dem in till sakristian, ett litet rum, människor låg på varandra. De låste dörren efter sig. De lade en massa möbler framför den för att hindra någon från att komma in. En av prästerna, den av tre som överlevde, var med dem i sakristian, han är också i Paris nu.

Körledaren fick veta om händelsen först när en vän ringde och frågade om han var i kyrkan, att al-Qaida hade tagit gisslan. Körledaren blev utom sig av oro. Han tog bilen och körde till kyrkan, polis och militär hade spärrat av området och han kunde inte köra in. Medan han körde ringde han sina syskon, både hans syster och hans bror var i kyrkan, men fick inget svar. Han gav sig inte, han fortsatte ringa, till sist svarade brodern. Syskonen var bland dem som gömde sig i sakristian. Klockan var nu tio över sex och attentatsmännen visste fortfarande inte om de som gömde sig. 

Samtalet mellan körledaren och hans bror avbröts av hur de hörde att man ropade ”Allah u akbar”, skottlossning. Men de visste inte vad som egentligen pågick där inne, de visste inte vilka terroristerna var, vilka av deras släktingar och vänner som levde, vilka som hade blivit skjutna. 

– Jag försökte lugna mina syskon, talade lugnt med dem, men min bror hade tappat modet. Han hade ju levt utanför Irak i fem år och inte hört skottlossning tidigare. Han hade ingen erfarenhet av sådant. Jag hörde skottlossningen i mobilen, jag ljög för min bror och sa att det var polisen som sköt mot terroristerna, att de skulle ta det lugnt, att det inte var någon fara. Jag sa att polis och militär skulle döda terroristerna innan de upptäckte att någon gömde sig i sakristian. Det bröts igen.

Anledningen till att hans bror var extra panikslagen var att han befunnit sig i Ryssland för att utbilda sig till läkare de senaste fem åren, han hade varit hemma för att besöka familjen i några veckor när han fastnade i sakristian. 

– Jag fortsatte att ringa mina syskon, vi pratade och det bröts, vi pratade och det bröts. Terroristerna hade upptäckt de gömda. De slängde tre granater mot rummet, de två första granaterna skadade ingen, när den tredje slängdes in var jag i telefon med min bror och hörde hur min syster skrek och linjen bröts. 

– Jag ringde upp igen, min syster var panikslagen, hon hade sett hur vår brors arm sprängts, han blödde mycket. Han hade svimmat. Hon sa att han hade dött. Hon såg inte att hon själv också var träffad, det var så många lik vid hennes fötter. Hon såg inte ens att hon hade förlorat tårna. Hon sa att hon också skulle dö och att jag skulle ta hand om våra föräldrar och ta hand om mig själv. Hon sa att hon blödde och kände sig nära döden och tog farväl och lade på luren. 

– Jag tappade fattningen, jag ville bara skjuta någon. Jag trodde att mina syskon var döda, jag ville vara den som bar ut deras lik ut ur i kyrkan.

Efteråt körde körledaren vettlöst från ett sjukhus till nästa. Någon hade sagt att hans syskon överlevet men var svårt skadade. Brodern förlorade en arm, en hand och en del av foten. Han har dessutom granatsplitter över stora delar av kroppen. Systern förlorade flera tår. De är båda bland de som vårdas i Paris. 

Den tredje jag intervjuar är en kvinna vars barn vårdas för bland annat punkterad lunga. Jag frågar om hon känner någon av de som dödades. 

– Självklart, vi var som en enda stor familj i kyrkan. Fader Wasim, fader Thaher, som tog hand om allt i kyrkan och som var snälla och artiga mot oss alla. Många släktingar föll martyrer, våra vänner, vissa familjer utplånades, vänner till mina barn, två bröder och deras mamma dödades, de lämnade en blind och sjuk stackars pappa ensam hemma. Min dotters kompis, en nygift tjej som var gravid i andra månaden. Fadi som var körens ledare, han dödades och hans fru som är gravid sårades. Hennes pappa dödades. Två av mina barns andra kompisars syskon blev svårt sårade. Många skadades, dödades …

Hon fäller tårar och fortsätter räkna upp döda och skadade, sedan avbryter hon sig själv och säger:

– Vi vill inte lämna vårt hemland, vi vill inte leva som flyktingar men situationen har inte blivit bättre, hotet mot kristna har ökat och inte minskat. De som var i kyrkan hörde hur man sa att det här, den här attacken är början på utrotningen av kristna från Irak. Det kommer att komma fler dåd.

Innan vi lämnar matsalen säger den unga flickan att hon och andra överlevande tvingades att gå försiktigt för att inte trampa på lik och likdelar av släktingar och vänner när de gick ut ur kyrkan. Det var det värsta tyckte hon.

Nuri Kino 
Frilansjournalist