Varför är det så svårt att nöja en Assyriskasupporter? Victor Esa försöker ge oss ett svar på denna viktiga fråga och hoppas samtidigt att publiken skall kunna vara nöjd med en seger, oavsett hur den bärgats.

Assyriska vann sin andra match på raken mot Falkenberg i helgen och innehar alltså en direktplats till Allsvenskan. Det skulle nöja vilken supporter som helst i vilket annat lag som helst, men som bekant skiljer sig en Assyriskasupporter från mängden.

Efter bottennappet mot Jönköping hemma har Assyriska alltså kammat hem två raka bortasegrar. Det har måhända inte varit en färgsprakande show alla gånger i år, men många poäng har onekligen bärgats hem. Ändå nöjer sig inte den luttrade Assyriskasupportern så lätt.

Det har värvats två namnkunniga yttermittfältare till laget men det gapas fortfarande efter mer. Det är sex poäng ner till fjärdeplatsen, men det är ändå inte tillräckligt bra. Varför gapar man alltid efter mer? Är det möjligen fjolårssäsongen som spökar?

Egentligen är jag också en likadan supporter. Helst av allt vill jag att Assyriska ska spela likt Barcelona av årgång 2009. Men efter att ha upplevt alla möjliga helvetessäsonger, som 2006 eller varför inte förra säsongen där Assyriska föll på värsta tänkbara vis, borde man kanske hellre eftersträva resultat mer än prestation.

Efter säsongen 2006 lovade jag mig själv att vara nöjd bara Assyriska såg till att vinna. Oavsett hur själva spelet såg ut på plan. Om så Assyriska skulle spela som Trelleborg eller till och med som det svenska landslaget och ändå få resultat skulle jag alltså nöja mig. Men det har varit svårt, om inte omöjligt.

Min önskan om att alltid vinna snyggt kommer alltid tillbaka. På något sätt smyger sig känslan av att det inte räcker med att vinna med 1-0 genom gnetspel. För det är inte Assyriska att få resultat på det sättet. Det är inte så hjältar skapas, det är inte så sagor författas.

Däremot skapas det en form av kärlek som aldrig dör. Jag ska ge några exempel från min barndom. Brasilien är extremt omtyckta av nästan alla. Det går inte att inte respektera deras briljans, teknik, fart och framförallt deras sorglöshet på plan. Inte ens för en inbiten Argentinasupporter som man är sedan barnsben. Jogo bonito, det vackra spelet, har ju blivit Brasiliens varumärke.

Kärleken till det brasilianska landslaget skapades när Brasilien charmade en hel värld 1982 med ett lag fullt av profiler, men där man föll mot Italien, och inte minst 1986 i Mexiko där man mötte Frankrike i kvartsfinal. Det var full fart framåt och många chanser åt båda håll, men det var ingen tvekan om att Brasilien var det bättre laget. Man förlorade efter straffar och en hel värld hade tårar i ögonen.

Assyriska har förlorat många viktiga matcher. Jag var på plats i Örebro 1999 där fansen skapade en känsla som mer påminde om San Siro snarare än en liten ”arena” i en svensk småstad. 2004 var det dags igen i Göteborg, men det gick inte vägen den gången heller. Finalförlusten i Svenska Cupen minns jag med glädje tack vare Zelges oerhörda arbete och hela känslan av att stå där tillsammans.

Färskast i minnet har vi inte minst förra säsongen. Efter att ha dansat salsa genom första halvan av serien, förvandlades dansen mer till en krampaktig variant av robot-dansen. Ropen från läktarna blev högre och intoleransen för misstag steg. Trots att man i tjugonio omgångar, som sämst, var trea i tabellen. Trots att man lekte ut Landskrona i nästsista omgången med hela 3-0, kände man som Assyriskasupporter att ett omen hängde i luften.

Således var stämningen mot Ängelholm i den sista matchen katastrofal. Ett felpass i den femte minuten ledde till buanden och rop på byten. Ännu fler burop kom när bytena kom i andra halvlek, trots att det då bara krävdes ett enda mål för att knipa kvalplatsen. Inte så lätt för en spelare att prestera på beställning antar jag, och det är bara att konstatera att det är tur vi inte bedömer spelare idag som man dömde gladiatorerna i Colosseum på romarnas tid.

Ändå anser jag att förra säsongen är det här årets största ”tillgång”. Med den i minnet vet spelarna hur man ska hantera pressen utifrån. Förhoppningsvis. Det krävs hårt jobb, fokus på sitt eget spel och inte för mycket sneglande på tabellen. Jag är övertygad om att Assyriska har rätt manskap för att klara uppgiften i år. Det är dags nu.

På frågan om huruvida Assyriska hellre ska spela fint än att fokusera på att vinna har jag tyvärr inget slutgiltigt svar. Men jag har kommit fram till en sak. Jag vill att Assyriska ska lira fotboll och inte sparka boll. Samtidigt vill jag också att jag och resten av publiken ska försöka att vara nöjda när Assyriska har vunnit, trots att man kanske har grisat till sig vinsten. Det kan faktiskt leda till Allsvenskan.