Professor Taner Akçam menar att kurderna var mer drivna och aktiva i utrotningen av assyrier än tidigare trott.

Taner Akçam är professor i historia vid Clark Universitetet i Massachusetts i USA och har forskat i folkmordet 1915 under flera decennier. Han är illa omtyckt i Turkiet och tillhör den lilla men växande skara av turkiska intellektuella som talar och skriver om utrotningen av assyrier, armenier och greker under 1915.

I sin nya bok som gavs ut tidigare i år på turkiska med titeln Ermeni Soykırımı’nın Kısa Bir Tarihi har han ägnat en del uppmärksamhet åt utrotningen av assyrierna och kurdernas del i det som hände. Akçam menar att den allmänna bilden av kurderna som en grupp som utnyttjades och lurades av de turkiska makthavarna att bistå utrotningskampanjen inte stämmer. Kurderna var i själva verket aktiva och ivriga deltagare som i många fall agerade på egen hand och i trots mot de lokala turkiska makthavarna, menar han. Till stöd för sitt argument presenterar han i boken en rad telegram mellan lokala turkiska makthavare och statsmakten där det framgår att lokala guvernörer beskrev kurderna som barbarer som inte går att stoppa och som slaktar assyrier och andra helt på eget initiativ och av egen drivkraft.

Utifrån de historiska källor han presenterar menar Akçam att diskussionen om kurdernas roll måste nyanseras bortom den förenklade bilden att de användes av den turkiska ledningen till att utrota ursprungsbefolkningen i området. Att kurderna saknade en egen central politisk ledning hindrade inte dem från att själva besluta sig för att delta i mördandet helt frivilligt, menar han.

Analys

Påståendet professor Akçam framför är inget nytt för de flesta assyrier som känner till de muntliga berättelserna om folkmordet och har hört om den blodtörst som drev många kurder.

Den kurdiska rörelsen har under decennier medvetet utnyttjat frågan om folkmordet 1915 på ett mycket cyniskt sätt. För det första har den bortförklarat kurdiskt deltagande i utrotningskampanjen som något som helt och hållet berodde på den turkiska statsmakten och odlat bilden av kurderna som stackare som lät sig utnyttjas. För det andra har den uppmuntrat assyriska ansträngningar att uppmärksamma folkmordet för dess egna politiska syften, nämligen att svartmåla sin motståndare Turkiet på den internationella arenan. Det är ingen slump att den av kurder kontrollerade Dawronoye-rörelsen sedan dag ett har haft just Seyfo som sitt paradnummer. För det tredje har den del av kurderna som samarbetar med staten utnyttjat assyriernas krav på turkarna avseende folkmordet för att framställa assyrierna som illojala mot Turkiet inför turkiska makthavare och på så sätt lättare kunnat fortsätta driva bort assyrierna från deras marker och egendomar.