Under de fem senaste månaderna har mitt liv ändrats drastiskt. Från en vimsig ”borta-med-vinden” tonåring till en ansvarsfull(?) tjej. Steget har varit stor, dock vägen kort. Det hela startade 31a maj, på min studentdag. Jag gick ut gymnasiet efter tre års pluggande av media-journalistik. Så där sprang jag ut i spöregnet och in i hela tjocka släktens famn, ganska oviss om den blomstertid nu kommer.

Sommaren bara rann iväg i värmen. Jag jobbade på dagarna och försökte hitta på någon aktivitet, som att grilla, på kvällarna. Det vart bröllop minst två gånger i månaden, det vart picknick, nån konsert och kanske ett och annat besök hos släkt och vänner i andra städer. Någon gång under dessa dagar dumpades ett brev ner i min brevlåda. Brevet blev orsaken till en drastisk vändning i mitt liv. Brevet innehöll svar på mina ansökningar till olika högskolor.

Jag hade intalat mig själv under sommaren att jag inte skulle komma in någonstans så att besvikelsen inte skulle vara allt för stor. Men till min stora förvåning och föräldrarnas stora lycka, och självklart min, kom jag in. Chocken släppte inte förräns efter ett par dagar.

Nu var det dags att börja leta lägenhet i den nya staden, ett tips är att börja leta så fort man skickar in ansökningen för att slippa ångesten. Redan nu blev jag tvungen att omprioritera saker och ting. Sol och bad fick ersättas av hektiska telefonsamtal för att hitta lägenhet och så var jag tvungen att jobba ännu mer för att nu fick min lön en helt annan betydelse än vad den hade i början av sommaren.

Just nu sitter jag i min egen lägenhet i den nya staden och skolan har börjat och jag känner mig som den sex-åringen, som jag var för tretton år sedan, som precis börjat skolan. Men något som störde mig medan jag fortfarande var i Södertälje och sökteen lägenhet var en fråga, som jag fick alldeles för många gånger. En fråga som jag fick av personer, som egentligen borde förstå min situation! Låt mig ta ett, av många, exempel på en situation då frågan ploppade upp.

Det var en vanlig morgon och jag hade precis stigit på bussen på väg mot jobbet. På bussen satt en kompis till mig. Vi kom in på vilka planer vi hade inför hösten och jag berättade att jag skulle flytta för att studera i en annan stad.

– Va?! Ska du flytta?!
– Eh… ja?
– Men… får du verkligen det? Vad har dina föräldrar sagt? Och hur lyckades du att övertala dem överhuvudtaget?

Övertala? Om jag verkligen fick? Det var just de frågorna som störde mig. Varför ska man behöva övertala sina föräldrar för att få ”tillstånd” att införskaffa sig en utbildning för att sen få ett ”riktigt” jobb? Och jag kan slå vad om min nya lägenhet att denna kompis inte ens skulle reagera om jag varit en kille. Jag vet snarare att hon inte skulle göra det eftersom jag vet att hon har killkusiner som har flyttat för att studera.

Så, varför denna reaktion? Lever vi kvar i det samhället där bara männen fick göra det de ville och där kvinnan ska sitta hemma? Vi lever ändå i ett demokratiskt-nordiskt land där man inte kan komma så mycket längre utan en utbildning, där kvinnan inte längre kan sitta hemma och göra det man gjorde i våra hemländer för över 50 år sedan!

Och generationen som är äldre än mig, våra föräldrar, som kom hit och gifte sig ganska tidigt, borde ändå veta bättre. Många fler än hälften av dem hade ingen utbildning och när de skaffat sig familj märkte de att en person inte kunde försörja en hel familj, därför har de fått ta jobb som städare, diskare eller något annat som sakta sliter sönder dem både fysiskt och psykiskt.

Är det, det de vill ska hända oss? För det är ungefär där man slutar här i Sverige med bara gymnasiebetyg. Det borde ha gett dem en motsatt effekt och skickat iväg sina barn dit de egentligen vill studera, oavsett kön. Det tragiska är att jag har massor med tjejkompisar som är kvar i sin hemstad när de egentligen vill ut, ut för att utforska, inte bara i världen utan sig själva också.

Jag satte mina mål så fort min chock släppte under dem där varma dagarna. Och det var inte bara det självklara, att satsa till 120% på studierna utan att få lära känna mig själv och veta hur jag kan klara av allt utan att springa in i släktens öppna famn över minsta lilla problem som uppstår.

Det är sånt som jag tycker borde vara självklart för alla personer, vare sig man är tjej eller kille, svensk eller utländsk. Så hur kan det komma sig, än idag, att det finns föräldrar som sätter stopp för sitt barns framtid och drömmar beroende på vilket kön barnet har?