Nyligen var jag i Alanya och insÃ¥g vilken speciell känsla det är att kunna ett sprÃ¥k flytande som är gÃ¥ngbart i princip var man än befinner sig i ett samhälle som Alanya. Att tala kurdiska är det jag kan och visst fick man bättre kontakt med de individer i Alanya som behärskar samma sprÃ¥k – sprÃ¥k förenar verkligen.

Detta fick mig att fundera över mina brister i det assyriska språket, eftersom det i princip är obefintligt. Jag kan alltså aldrig föra en konversation med mina landsmän på assyriska och känna gemenskapen språket bidrar till. Det är en olycklig situation för alla som inte behärskar assyriska, dock finns det möjligheter att lära sig språket. Min förening i Norrköping arrangerar kurser för personer som inte behärskar assyriska och finns viljan så kan man lära sig assyriska. Visserligen har vissa lättare att lära sig än andra men jag tror att viljan att lära sig överväger sådana hinder.

Dessutom har vÃ¥ra instutioner blivit bättre pÃ¥ att föra ut sitt budskap pÃ¥ svenska vilket jag tycker är väldigt viktigt. Att assyrier inte kan assyriska finns det en historisk orsak till – om man inte förstÃ¥r varför jag pratar kurdiska anser jag samtidigt att man inte kan sitt eget folks historia. I Kerburan -där mina föräldrar kommer ifrÃ¥n talades det tidigare östassyriska, det finns det gott om bevis för. Att majoiteten av befolkningen i byn senare blev kurdisk gjorde att assyrierna fick anpassa sig och helt enkelt lära sig majoritetssprÃ¥ket. SvÃ¥rare än sÃ¥ är det egentligen inte – speciellt när nationella organisationer i hemlandet i huvudsak varit obefintliga.

Att vissa föräldrar inte pratar assyriska med sina barn dÃ¥ de tror att de ska bli sprÃ¥kförvirrade har jag väldigt svÃ¥rt att förstÃ¥ –  alla sprÃ¥k är bra att kunna, inte minst sitt egna.
 
Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att assyriska organisationer och föreningar engagerar sig och skapar möjligheter speciellt för ungdomar och barn att lära sig assyriska. Vi kan bli bättre på det.