Det var trångt och stämningen var på topp. Det brukar det inte vara när vi ska minnas malfono Naum Faik. Tal, dikter, sånger, konstutsällning och prisutdelning stod på programmet. Behållningen blev dock biskop Shabos starka tal.

Det var många som hade samlats i Assyriska kulturhuset i Södertälje för att hylla nationalsikonen Naum Faik, läromästaren som grundade idén om en enad nation. Det hölls hyllningstal och fina dikter. Sångarna Ninib Lahdo och Aboud Zazi förgyllde aftonen med sina vackra stämmor.

Talet som rev ner mest applåder levererades av biskop Abdulahad Galla Shabo. Biskop Shabo hyllade även han Faiks tanke om enandet av folket trots alla dess benämningar. Faiks tanke om att alla namn; suryoye, oromoye, othuroye, kaldoye alla var rätta benämnngar på vårt folk.

Dock påminde biskop Shabo att Faik, närhelst han skrev om vårt folk på andra språk som till exempel engelska, ansåg han att den enda rätta benämningen var Assyrian. Och många av Faiks efterföljare och samtida stortänkare följde hans tankesätt.

Sedan gick biskopen vidare med att berätta om hur även de som baktalade Faik här i Sverige har fått krypa till korset.

– De som kallade Naum Faik för assyrier i negativ bemärkelse, de som menade att han var nestorian för att han använde ord som ”Shlomo” och ”Taudi” är samma personer som kallar honom för aramé idag. De använder idag orden ”Shlomo” och ”Taudi”, sade biskop Shabo.

Biskop Shabo gick vidare med att konstatera att vårt folk ibland saknar självförtroende, att folket är ängsligt. Han uppmanade folket att inte vara rädda för att uttrycka sina åsikter och att alltid vara stolta över vår assyriska flagga, vårt arv.

– Om ni känner ängslan ska ni vet att vi står bakom er, sade biskopen med en fast och bestämd stämma.

I slutet på sitt tal nämnde han även Turkiets smutsiga sätt att försöka överta S:t Gabrielklostrets mark och tillgångar. Här menade biskopen att vi kanske ska överväga att svara med en egen stämningsansökan och kräva mark som historiskt sätt tillhört oss sedan urminnes tider.

Stämningen efter biskopens tal var märkbart positiv och folket verkade lättsamt glada denna mörka vinterkväll. För första gången på länge kändes det som programmet och inramningen var värdigt läromästaren Naum Faik.