I sitt senaste album Kekwo fortsätter Addo att leverera tankeväckande och känsloladdade melodier i det rockiga spåret. Sargon Maraha skriver om hur hann fann att Addo handlade om mer än Tihe Leshonan och svettiga fotbollsfester.

Att lyssna på assyrisk musik har inte alltid varit en självklarhet för mig. Under de tidiga tonåren var mitt musikintresse ganska begränsat till 90- talets svängiga nattklubbsmusik. Den assyriska musiken upptäckte jag först vid slutet av mina tonår, en upptäckt som sedermera övergick till passion. Idag lyssnar jag i princip enbart på assyrisk musik, gammal som ny. Eliten inom den assyriska musiken utgörs av ett dussin sångare och bland dessa hittar vi Addo – en nyskapande artist.

Det fanns en tid då mina enda associationer till Addo var Tihe Leshonan och svettiga fotbollsfester. Numera finner jag dock inga tvivel kring Addos storhet som artist och musiker. Vändpunkten kom i samband med Hawri. Ett välarbetat och rockigt album som tog de assyriska lyssnarna med storm. Ett album vars populära rytmer uppmärksammades i Sveriges radio. Det andra albumet i ledet, Serto D´man, släpptes tre år efter Hawri. I det albumet blev jag mest påverkad av hiten Serto D´man. I texten skildrar Addo vårat folks stagnerade utveckling i diasporan på ett utomordentligt sätt, samtidigt som han efterlyser den rättmätige och saknade ledaren.

Efter flera års frånvaro från den assyriska scenen var Addos renässans därmed ett faktum. I sitt senaste album Kekwo fortsätter Addo att leverera tankeväckande och känsloladdade melodier i det rockiga spåret. Denna gång kryddat med toner av raggaton – en blandning mellan reggae och r’nb -, house och traditionella assyriska rytmer. Den som gillar Addos fantasifulla och emotionella musik kommer att finna sina favoriter i det nya albumet. Jag har definitivt funnit mina.

Remixen av Nare är en låt jag rekommenderar till alla ”axeldansare”. Den innehåller ett skönt sound av pop blandat med en touche av house, raggaton och assyriska rytmer. Hög volym och tung bas är ett måste. Ketwo Latwo är raka motsatsen. En sorglig ballad med ett dubbeltydigt budskap, som jag relaterar till såväl Seyfo som namnkonflikten. Sångtiteln i sig är tankeväckande. Med en lyrik hämtad från våra farföräldrars berättarstil väcker Addos vemodiga stämma starka och djupt rotade känslor.

Min absoluta favorit på det här albumet är Qentho. En poppig sång ackompanjerad av elgitarrer, syntinstrument och andra elektroniska ljud som höjer feststämningen. Influenserna från Tarkans musik och dennes sängkammarröst känns igen, vilket Addo väldigt framgångsrikt införlivar i sin egen stil. Texten är baserad på två prästers uttalanden (fader Betrus Suse och fader Paul Mikhael) som alltid har välsignat och förespråkat den assyriska sången och vårt heliga assyriska språk. Båda har inspirerat Addo till att skriva texten på sitt sätt. Fader Betrus har alltid sagt att ”en nation utan sångare är inte någon nation”, medan Fader Mikhael presenterade sig själv i samband med en tv intervju genom att sjunga.

Addo är unik på det sätt han sjunger, producerar och skriver sin egen musik. För detta ändamål krävs ett stort estetiskt sinne. Våra sångare växer inte på träd, det är ett faktum som vi inte kan bortse ifrån. Därför är det av yttersta vikt att uppmärksamma och uppmuntra assyriska artister i deras arbeten och produktioner. I synnerhet de som har kvalitet och talang. Ett okomplicerat sätt att göra detta på är att köpa artistens skiva. En hundring som inte gör någon skillnad i den egna plånboken men desto mer för huvudpersonen själv.

[FOTNOT: Skivan finns att köpa genom Assyriska Föreningen i Stockholm]