Vi har vant oss vid att våra föreningsaktiviteter inte får kosta något, men om vi däremot låter våra barn delta i aktiviteter som ”svenska” föreningar arrangerar betalar vi gladeligen.

I söndags var jag i Assyriska föreningen i Södertälje och lyssnade på Dr Gabriel Barsoums föredrag om hur stress, depression och psykisk sjukdom påverkar kroppen fysiskt. Det var ett mycket intressant föredrag som gav många nya insikter.

Söndagen innan var det journalisten Afram Baryakoub som besökte föreningen för att berätta om sin resa i Norra Irak, också det mycket intressant.

Men ingen av föreläsningarna drog mer än 20-talet åhörare. Ibland måste vi föreningsaktiva vara självkritiska och fråga oss varför medlemmar inte längre är intresserade av vissa aktiviteter.

Ända sedan början av 70-talet, då de första assyriska föreningarna bildades, har verksamheten i princip sett likadan ut. Folkdans, musik, föreläsningar och seminarier om identitet, hälsa och språk samt kulturella fester är några exempel på aktiviteter som våra föreningar främst ägnar sig åt.

Det var just behovet av en social samlingsplats, där kontakter och erfarenheter utbyttes mellan de som varit i Sverige en längre tid och de som var nyanlända, som gjorde att de första Assyriska föreningarna grundades.

Att kanske för första gången få utöva sin kultur fullt ut var en annan starkt bidragande orsak till att föreningslivet blomstrade för 20-30 år sedan.

Även om behovet av sociala mötesplatser med visst kulturutbud fortfarande finns så ser behoven hos våra medlemmar helt annorlunda ut i dag än vad de gjorde för 20 år sedan.

Visst skulle man kunna spekulera i vilka de nya behoven är, men det troliga är att behoven ser olika ut beroende på vem man frågar, var i livet man befinner sig eller vilken åldersgrupp man tillhör.

Men problemet, som jag ser det, är att vi aldrig på allvar har utvärderat och omvärderat föreningsverksamheten eller dess mål och syfte. Vad jag känner till har ingen förening undersökt vad medlemmarnas behov är, vilket syfte föreningen ska ha och vilken verksamhet man ska ägna sig åt.

Vi har fortsatt i gamla invanda spår där det knappast finns utrymme för nytänkande eller långsiktighet. Vi kör slut på våra eldsjälar; de blir utbrända och tar avstånd från föreningslivet för lång tid framöver.

Ibland är det som om våra organisationer och föreningar lever i en bubbla för sig, där tiden har stannat upp. Det händer en hel del i närsamhället som inte på något sätt påverkar det som händer inne i bubblan. Här är allt som vanligt, man har samma aktiviteter och man tvistar om precis samma frågor som för 20 år sedan.

Vad gör tillexempel föreningarna åt ungdomskriminaliteten, problemen i skolan, modersmålets överlevnad, den ökade isolering i samhället för de äldre med mera – frågor som i allra högsta grad är verkliga och angår oss alla.

Jag inser självfallet att mycket av långsiktigheten och kreativiteten i verksamheten är en resursfråga för både Assyriska riksförbundet (ARS) och föreningarna. Men mycket handlar också om att göra rätt saker för de resurser man har.

På ett övergripande plan borde lokalföreningarnas utvecklingsarbete ligga i Assyriska riksförbundets intresse. ARS borde ta initiativ till ett riksomfattande utvecklingsarbete där en långsiktig plan med verksamhetsmål och syfte tas fram gemensamt med representanter för medlemsföreningarna.

Enkätundersökning, referensgrupper i olika åldrar, diskussions- och erfarenhetsutbyte på nätet är andra förslag som kan utveckla föreningarnas verksamhet. Detta hindrar inte att även lokalförening tar reda på vad medlemmarna har för önskemål.

Vi har också vant oss vid att våra föreningsaktiviteter inte får kosta något, men om vi däremot låter våra barn delta i aktiviteter som ”svenska” föreningar arrangerar betalar vi gladeligen.

De senaste tio åren har vi sett avsevärda nedskärningar på statliga och kommunala bidrag till föreningslivet. I stort sett är ekonomiskt bidrag till etniska organisationer i form av infrastruktur – en grundstruktur för föreningens planering, ekonomi och administrativa arbete – nästan helt borta.

Numer är föreningarna nästa uteslutande beroende av projektbidrag. Vilka projekt som får stöd bestäms utifrån yttre behov, till exempel, prioriteringar om hedersrelaterade brott som regeringen eller en myndighet gör, inte utifrån de behov som föreningen har.

Vi måste därför försöka hitta vägar till ekonomiskt oberoende som utvecklar och ger oss kontinuitet i föreningsverksamheten. Men allra först måste vi ta reda på vad våra medlemmar vill ha för verksamhet.

Sonya Aho har arbetat som journalist på Sveriges Television, Sveriges radio och flera tidningar i sammanlagt drygt tio år innan hon började arbeta som pressekreterare hos Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO. I dag arbetar hon som pressekreterare på Socialstyrelsen.

På frågan varför hon har bytt sida till myndighetsvärlden svarar hon så här: ”Från början var det inte självvalt att söka mig bort från medievärlden, utan jag blev handplockad till DO. Men jag ser det inte som jag har bytt sida, även i det här jobbet arbetar jag för att få fram sanningen och rättvisan.”

Mänskliga rättigheter som allas rätt att slippa orättvisor och diskriminering är något Sonya Aho brinner för. Ämnen som hon också kommer att beröra i sina krönikor är kulturkrockar, ungdomars identitet, assyriska kulturyttringar och annat som hör livet till. Sonya bor i Södertälje och sitter med i Assyriska föreningens styrelse i Södertälje.