Sveriges Kristna råd och Svenska Kyrkan engagerar sig för assyrier och andra irakiska minoriteter som ska utvisas från Sverige. Rådet kräver bland annat att Migrationsverket ändrar praxis och ser till det skydd som de anser att de religiösa minoriteterna behöver.

Kristina Hellquist, flyktingexpert på Svenska Kyrkan, säger till sr.se att situationen för religiösa minoriteter har försämrats ytterligare och att det går att göra en annan bedömning än den som Migrationsverket gör inom ramen för gällande utlänningsrätt.

– Vi har sett att man i flera fall i migrationsdomstolar gör en annan bedömning och där man ser de här personernas skyddsskäl. Vi vill se att det kommer en styrsignal från Migrationsverkets rättschef kring en ny syn på religiösa minoriteter från Irak och deras skyddsbehov, säger Kristina Hellquist.

Flera svenska kyrkor engagerar sig nu för de som är rädda att bli utvisade till Irak, där de utsätts för systematiskt våld och förföljelse, och inte upplever att de kan skyddas av irakiska myndigheter. Sveriges Kristna råd, med höga företrädare för bland annat Svenska Kyrkan, kräver nu att Migrationsverket omedelbart omprövar sin nuvarande syn där man anser att förföljelser på grund av religion inte räcker för att ge de här personerna uppehållstillstånd.

Rådet anser att det inte finns några rättsliga hinder för svenska migrationsdomstolar att ge ett sådant asylskäl någon större tyngd. Inte ens i de individuella bedömningarna, något som Migrationsverkets rättschef och migrationsminister Tobias Billström har tidigare hävdat.

I Linköpings domkyrka samlades i går över 150 utvisningshotade irakier och berättade för politiker om sin situation. Jan Johansson, en diakon med årtionden av erfarenhet med flyktingarbete, bjöd in fem utvisningshotade kristna irakier som vädjade om hjälp och möttes av hela 75 personer.

Johansson berättar för Sveriges Radio att han fick höra på historier om kidnappningar, människor som beskriver om hur familjemedlemmar har blivit mördade och hur dessa människor blivit slagna och förnedrade och inte kan visa sin etniska tillhörighet utan att riskera  fara för liv och lem.

– Jag blev förskräckt och undrade vad jag kunde göra. Det som kom fram då var att ingen ser, ingen lyssnar, ingen bryr sig, avslutar Johansson.