Den så kallade arabiska våren är under full blom och sprider sig till allt fler länder. I skrivande stund är Syrien första sidesnyhet, medan Libyens diktator Qaddafi alltjämt klamrar sig fast vid makten. Men vad ligger bakom dessa uppror och varför kommer de först nu?Journalisten Augin Kurt Haninke spekulerar om de bakomliggande orsakerna.
I flera decennier under efterkrigstiden höll supermakterna USA ochSovjetunionen många diktatorer i tredje världen under armarna, så länge de ansågs som bundsförvanter i det kalla kriget. Demokrati och mänskliga rättigheter hade låg prioritet i det storpolitiska spelet där supermaktens intressen vägde tyngst.
De olika diktatorerna har också dragit fördel av samspelet med stormakterna och byggt upp en maktstruktur som har krossat all opposition i det egna landet. De egna familjemedlemmarna har också berikat sig så till den grad att en del kan mäta sig med ett mindre lands budget i sin rikedom. De vanliga medborgarna har hållits underkuvade med en säkerhetsapparat som påminner om George Orwells visionära bok ”1984” (skriven 1948) där staten till och med kontrollerar människornas tankar. Så långt har det naturligtvis ännu inte gått,men angiverisystemet i länder som Saddams Irak och dagens Syrien är ett maktinstrument som har satt skräck i befolkningen.
Vad händer sedan när en och samma familj har suttit vid makten i 40-50 år och ingen politisk opposition existerar längre? De styrande kan, efter så lång tid av maktinnehav, lätt eftersträva högre ambitioner. De vill skaffa sig större svängrum gentemot regionala eller internationella stormakter och då måste man ha ett ess i rockärmen. Ett sådant ess kan vara atomvapen, där tekniken inte längre går att ha monopol på. I mer än 50 år har ett litet antal stormakter haft monopol på atomtekniken och dess möjligheter. Men sedan började allt fler länder som Indien, Pakistan och Nordkorea bli medlemmar i kärnvapenklubben. Och diktatorer i olika länder i tredje världen vill inte vara sämre. Så de försöker på olika sätt också skaffa sig kärnvapen.
Det är här som vi kan se en viktig orsak till att den arabiska våren nu sköljer över Nordafrika och Mellanöstern. Med atomvapen i händerna på olika envåldshärskare kan världen bli mycket osäkrare – i alla fall ur stormakternas synvinkel – och hota sina oönskade grannar. En sådan granne är Israel som fruktar för sin existens om grannländer som Syrien eller dess allierade Iran får utveckla kärnvapen obehindrat. År 2007 bombade israelerna en reaktoranläggning utanför Deir-el-zor (där Eufrat rinner). Israel har anklagat den syriska regimen för att i hemlighet bygga upp en reaktor som kan producera kärnvapen. Men Damaskus förnekar bestämt anklagelserna och har vägrat FN:s atomenergiorgan, IAEA, att skicka inspektörer till Deir-el-zor.
Samma sak gjorde Israel 1981 mot en reaktor utanför Bagdad som Saddam höll på att bygga. Den gången filmades bombanfallet av de israeliska stridspiloterna och filmen visades i det israeliska parlamentet Knesset, där man applåderade triumferande. Sedan dröjde det mer än 20 år innan Saddam avlägsnades från makten med militärt våld. Men det har kostat USA och dess allierade så mycket att man nu väljer andra metoder för att störta olika diktaturer som kan bli ett framtida bekymmer. Nu uppmuntras den inhemska oppositionen att göra uppror. Och när det blir svårt att göra det på egen hand kan Nato ingripa eller andra instrument kan komma användas.
När det gäller Libyens ledare Muammar Qaddafi verkar det som att slutet är nära, nu när åklagarna vid internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag anklagar honom och hans närmaste krets för brott mot mänskligheten. Men i fallet Syrien är det inte lika klart hur det slutar. Det kan mycket väl sluta med att familjen Assad får styra vidare ännu en tid, möjligen under förutsättning att regimen drar sin hand ifrån Hizbollah i Libanon och avbryter sina goda relationer med Iran. Om så sker vore det ett bevis för att regimen känner sig trängd och kanske även går med på långtgående politiska reformer.
Men grundproblemet med eventuellt kärnvapeninnehav i framtiden är ändå inte åtgärdat. Muammar Qaddafi skrotade sitt kärnvapenprogram för några år sedan i utbyte mot förbättrade relationer med Västvärlden och hävda sanktioner. Men han får ändå inte sitta kvar vid makten längre.
Med detta som utgångspunkt kan man dra slutsatsen att även den syriska regimen kan vara på väg mot sitt slut, när Västvärlden drar åt tumskruvarna allt mer. USA och dess europeiska allierade lobbar nu för att åter igen koppla in IAEA för att rikta anklagelser om kärnvapenprogram mot Syrien, enligt Jay Solomon på Wall Street Journal[1]. Då blir det lättare att få igenom större sanktioner mot den syriska regimen i FN:s säkerhetsråd, hoppas västmakterna.
Vad som kommer efter om Assad-regimen faller, är svårt att säga. Det beror på vilka aktörer som kommer att dominera den politiska scenen i Syrien. För kristna minoriteter som assyrierna blir framtiden ännu mer oviss, med tanke på vad som har hänt i grannländerna Irak och nu senast mot kopterna i Egypten. Den assyriska nationen är, som bekant, splittrad i olika sekteristiska och politiska meningsskiljaktigheter och det bäddar inte för att vi kan säkra våra etniska och nationella rättigheter i morgondagens Mellanöstern. Även i fallet Syrien kan massflykt vara alternativet för många assyrier, på samma sätt som efter Saddams fall.
Att våra kyrkoledare visar ett oreserverat stöd till den sittande makten kan också medföra att vi ses som medlöpare till den fallna regimen om och när den faller. Men det skulle inte förvåna om samma kyrkoledare blir de första att gratulera de nya härskarna och ösa lovord över dem. Det är en mentalitet som har varit dominerande hos våra kyrkoledare sedan lång tid tillbaka. De brukar visa total lojalitet gentemot makten, vilket ofta går ut över assyriernas nationella rättigheter som en etnisk minoritet som tillhör landets ursprungsbefolkning.
Hur är det med våra politiska organisationer? Den mest etablerade organisationen är Assyriska demokratiska organisationen, ADO, som har sin bas i Syrien. Av den information som finns tillgänglig, bland annat en intervju med ordföranden Gabriel Mushe på acsatv.com[2],har ADO:s ledning tagit ställning för oppositionens krav på frihet och demokrati. Men så väl ledning som medlemmar är satta under hård press, både inifrån och utifrån, och gripanden lär redan ha skett.
Hur det hela slutar är alltså osäkert just nu. Men det gäller för den som är ledare att stå rakryggad även i svåra tider. När stormen är över kan vem som helst visa lojalitet mot makten. Men vem tar sådana kappvändare på allvar?
[1]http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704681904576321640560914206.html?KEYWORDS=US+Presses+Nuclear+Case+Against+Syria
[2] http://www.acsatv.com/index.php?sid=8&aID=1407
Augin Kurt Haninke
Journalist
Relaterade artiklar
