En assyrisk vän är helt övertygad om att det inte finns någon framtid för assyrierna i mellanöstern. Vi bör hjälpa alla att komma hit till väst, menar han bestämt. idén går emot en fundamental övertygelse hos den asboluta majoriteten bland folket. Ingen av våra organisationer säger att de vill hjälpa assyrierna att emigrera och många av oss blir rentav provocerade av tanken. 

Ända sedan de första assyriska exilgrupperna etablerades i väst har de arbetat för att hjälpa de kvarvarande att stanna kvar. Ett tydligt exempel på det är assyrierna i USA under Naum Faiks tid under första halvan av 1900-talet. De lade en hel del kraft på att hjälpa ”U athro”. Samtidigt kan vi idag tycka att de satsade sina resurser på fel ställe. För efter ett tag började assimileringen få fotfäste bland dem och den nya generationen assyrier i USA kom att tappa bort sin identitet helt. Idag är det endast några få av dessa assyriska familjer som har behållit sin etniska identitet. Naum Faiks exilgeneration hade sitt fokus på Assyrien medan de i stort sett glömde bort att satsa på sina egna ungdomar. 

I min förra text skrev jag att riksförbundet har haft fel fokus under många år. Att föreningarna, medlemmarna och verksamheten i Sverige har negligerats samtidigt som en hel del har satsats på ”de stora frågorna utomlands” och att detta inte bådar gott för vår framtid här i Sverige. Jag har sedan dess fått en del kommentarer från personer som tycker annorlunda. De flesta håller dock med om att vi måste först och främst fokusera på assyrierna i Sverige. 

Erfarenheten säger oss att ingen assyrisk exilgrupp har någonsin lyckats ändra förhållanden på marken för assyrierna i Assyrien. Vad den däremot säger oss är att vi går mot en säker assimilering om vi inte i rätt tid satsar där vi står.