Jag bestämde mig för att säga att jag är turk för det var enklast. Min kusin tittade frågande på mig. Jag kanske är assyrier, ändrade jag mig sen och visste att det skulle komma en följd fråga.

Lekplatsen var full med barn från min skola. En del klättrade i nätet och skuttade från en stor träkloss till en annan medan andra barn lekte kull och gungade. Ljudet från allt skratt och skrik var egentligen öronbedövande, men vi hade så roligt att vi inte tänkte på det.

En sak kunde jag dock höra.

Det var tjejen från min parallellklass som nyfiket frågade mig var jag kom ifrån. Jag stod bredvid min kusin som tittade på mig och undrade varför jag inte svarade. Vad skulle jag svara? Jag är turk. Jag är assyrier. Mina föräldrar är födda i Turkiet, men vi är inga turkar. Vi är assyrier, men vi har inget land.

Jag bestämde mig för att säga att jag är turk för det var enklast. Min kusin tittade frågande på mig. Jag kanske är assyrier, ändrade jag mig sen och visste att det skulle komma en följd fråga.

Vilka vi är? Ja, alltså vi hade ett land för längesen och i dag har vi inget, men vi är kristna, och nej, vi är inga turkar. Varför jag sa att jag var det? Tja, jag vet inte riktigt, kanske för att jag inte orkar prata om detta.

Det var sant. Jag ville inte prata om det. Det var jobbigt. Jag kunde ju inte förklara vilka assyrierna är och var vi kommer ifrån. Jag var ung och avundades turkarna som ändå hade ett land.

Men jag var inte ensam om att känna så, och det var det som var trösten. Att vi var fler som var vilsna, och att det var lika svårt för oss alla att svara på frågan var vi kommer ifrån. Ibland sa vi till varandra att vi skulle bestämma oss för att säga turkar, men då sa några andra att det innebar att vi glömde bort vår riktiga identitet. För om vi verkligen var turkar skulle vi inte prata assyriska.

Vid ett tillfälle sa någon att hon var så glad att bägge föräldrarna var assyrier. De andra som satt med oss instämde. Hur skulle det annars bli, frågade vi varandra. Vad skulle vi kalla oss då?

I dag vet jag vad jag skulle kalla mig om jag, till exempel, hade en assyrisk och en svensk förälder. Jag skulle helt enkelt vara halv assyrier och halv svensk. Och i dag kan jag dessutom förklara var jag kommer ifrån och vilka vi är. Så den identitetskris som jag, och mina kompisar, hade när vi var unga är borta.

Det tog lång tid innan vi fann oss själva. Vi var vilsna i många år. Vi kan prata om det än i dag; hur vi avskydde när någon frågade oss var vi kom ifrån.

Men problemet med identiteten är inte löst än. Det är större än någonsin.

När jag och min kusin stod på lekplatsen och tittade sökande på varandra för att svara på frågan som flickan i parallellklassen ställde, visste vi inte att det kunde bli svårare för våra barn att svara på den frågan. Nu har det nämligen dykt upp en annan fråga.

Var kommer du ifrån om din mamma är assyrier och din pappa är syrian?