Det känns ibland som folkmordsfrågan är den enda frågan som existerar. Det blir som en masspsykos att vi ska ha det till varje pris att vi glömmer att det kanske finns andra närliggande frågor och dilemman att ta tag i.

Jag vill börja med att säga att jag hyser all respekt och heder åt dem som dagligen arbetar för ett erkännande av de assyriska folkmorden. Själv är det en del av min vardag och en uppgift som faller på var och en av oss assyrier över hela världen.

Insatserna vi gör är viktiga för oss själva, men också för kommande generationer. Någonstans handlar det om att få en upprättelse och ett erkännande så vi kan gå vidare. Redan i dag kan vi se många fina satsningar, bland annat där Assyriska kvinnoförbundet håller i lobbykurser.

Det som jag ibland reflekterar över är om vi vet vad vi vill göra efter ett erkännande. Vad händer då? Vilka nya frågor ska vi ta tag i? Vad kommer att intressera oss då?

Missförstå mig rätt när jag säger att vi ibland fokuserar så mycket på och vill så mycket med folkmordsfrågan att det tar över allt i vår tillvaro. Det känns som det är den enda frågan som finns. Det blir som en masspsykos att vi ska ha det till varje pris att vi glömmer att det kanske finns andra närliggande frågor och dilemman att ta tag i.

Jag vet att majoriteten assyrier tycker att folkmordet är en viktig fråga och att vi behöver ett erkännande. Frågan är, vad har vi fått betala för att få det? Vi har än i dag ännu inte nått ett erkännande även om jag hoppas att vi inom snar framtid gör det.

Det jag vill komma till är att jag vet att folkmordet är viktigt, men att det ska ges rätt proportioner i förhållande till andra frågor som ligger närmare oss i tiden. Det jag syftar på är alla de unga som växer upp och möter ett tufft samhälle. De som faller i olika typer av missbruk vare sig det är narkotika eller spel. De som utsätts för våld eller de som själva blir förövare. Eller de som får kämpa med sitt handikapp eller blir utfrysta från familjen på grund av giftermål utanför gruppen.

Många av dessa problem i närtid är något som många gärna tystar ner. Det är fult, något man skäms över. Det finns heller inte alltid en acceptans att tala ut och diskutera dessa frågor öppet för då klampar man innanför familjens höga murar.

Men inget av detta hjälper den som är drabbad. Samhället har ett ansvar att hjälpa till att förebygga våld, missbruk etcetera, men det måste också finnas ett utrymme bland assyrier att tala öppet om de problem våra barn och ungdomar möter i dagens samhälle.

Jag önskar att folkmordsfrågan löser sig snart. Vi behöver lära oss balansera mellan olika frågor som är viktiga för våra barn och ungdomar. Det handlar om deras framtid i det samhälle vi lever i idag.