I sin insändare om assyriska partier ställer Andreas Isik frågan om vad ADR eller Zawaa, som partiet kallas i folkmun, och ADO gör och vad de har åstadkommit. Frågan är fullt berättigad och jag kan inte nog betona hur viktig den är. Inte bara för våra politiska partier utan för organisationer, föreningar och även för oss som individer.
Till att börja med anser jag att ADR:s politiska verklighet är betydligt mer komplicerad än vad Isiks insändare gör gällande. Faktorer som påverkar utfallet av ADR:s arbete är av skiftande karaktär där användandet av demokratiska metoder, som Isik ifrågasätter, inte har någon avgörande betydelse. Låt oss litet hastigt svepa över den irakiska scenen där Zawaa huvudsakligen agerar för att återge några sakförhållanden.
Sedan störtandet av Saddam Hussein i april 2003 domineras den politiska arenan av en motsägelsefull allians mellan shiamuslimer och kurder. Shiiter har, med hjälp av sin majoritetsställning och tidigare roll i den irakiska oppositionen, styrt och drivit landet mot en religiös – muslimsk – statsbildning.
Samtidigt har det kurdiska ledarskapet – som är sekulariserat – välsignat denna utveckling i utbyte mot ökat självstyre i norra Irak och tilltagande inflytande i Bagdad. För sunnimuslimerna har vägen tillbaka till makten varit kantad av blod; efter många stridigheter, både internt och mot andra befolkningsgrupper, deltar numera majoriteten av sunniaraberna i den politiska processen och är en betydande maktfaktor.
Den kurdisk-shiitiska alliansen har präglat alla aspekter av samhällslivet och fungerat efter ”att gynna varandra-principen”. I kölvattnet av denna politik har minoriteter, däribland assyrier, lidit stora förluster; de har utsatts för våld och förföljelse och utestängts från maktkorridorerna.
Zawaa var visserligen med som representant för assyrier i det styrande rådet som bildades efter Saddamregimens fall, och lyckades senare under parlamentsvalet 2005 att få in en plats i parlamentet. Men intressekonflikterna mellan de stora befolkningsgrupperna har gjort det utomordentligt svårt att åstadkomma en märkbar förbättring för den assyriska folkgruppen.
Det som kan nämnas i det här sammanhanget är att Zawaa lyckades få med en text i den irakiska konstitutionen som erkänner assyrier som folkgrupp och tillräknar dem politiska, religiösa och kulturella rättigheter.
För att sammanfatta motsättningar och konfliktkällor i Irak kan man konstatera följande:
Kurderna vill stärka sin självständighet och regionala myndighet i norra Irak; denna strategi går delvis ut på att annektera det oljerika Kirkuk och andra områden som angränsar till den kurdiska regionen, både söderut och västerut mot Nineveh-slätten.
De kurdiska ledarna anser att dessa områden tillhör Kurdistan. Assyrierna, och andra minoriteter som yezidier, turkmener och shabaker, utsätts för hård press för att låta sig inordnas i denna strategi. Kurdiska ledare har till och med hotat med att sätta in Peshmerga, kurdisk gerilla, om centralregeringen försöker inskränka den kurdiska regionalstyrets befogenheter.
Shiamuslimerna vill behålla makten efter årtionden av förtryck under Baath-regimen och har ett religiöst präglat styre som ett nödvändigt inslag i sin ideologi. Sunniaraberna vill återställa maktbalansen och motsätter sig federalism och ökat kurdiskt inflytande och ser inte med blida ögon på shiamuslimernas maktställning.
Med kännedom om denna dragkamp, sekterism och alla dessa intressekonflikter kan vi ställa oss frågan om vad Zawaa och assyrier kan åstadkomma i Irak? Antagligen inte så mycket som vi vill och hoppas.
En annan minst lika viktig faktor i sammanhanget är interna meningsskiljaktigheter inom den assyriska folkgruppen, både i Irak och utanför. Som exempel kan jag nämna en konferens som Zawaa och ADO anordnade i Bagdad hösten 2003 med syfte att bilda en enad front och utforma en gemensam strategi inför den nya politiska processen som hade inletts i Irak.
De flesta av våra organisationer, politiska partier och religiösa ledare deltog. Konferensens slutdeklaration fastställde ett antal viktiga ställningstaganden, bland annat användandet av ”kaldoassyrier” som samlingsnamn för att undvika splittring, och krav på en egen självständig region på Nineveh-slätten. Man enades också om att språket skulle kallas för syriska.
Det dröjde inte länge förrän flera organisationer och ledare som hade undertecknat besluten gjorde en kovändning. De efterföljande utspelen är minst sagt sorgliga. Breven haglade över irakiska parlamentet och regeringen; kaldeiska patriarken krävde att ”kaldéer” ska stå som en egen folkgrupp i konstitutionen, syrisk-ortodoxa ledare ville att ”syrianer” skulle läggas till och några andra grupper yrkade på att ”assyrier” och inget annat är den korrekta benämningen. Zawaa och ADO stod mer eller mindre ensamma och tvingades börja om från början.
Liknande exempel är tyvärr många och oenigheten är fortfarande ett av våra största problem. I dagens läge har en del grupper allierat sig med kurderna och propagerar för en autonom provins på Nineveh-slätten, samtidigt som kurderna troligtvis vill att detta område ska vara en del av den kurdiska regionen. Detta är i sig aningen ironiskt eftersom den kurdiska konstitutionen förbjuder bildandet av regioner eller provinser inom den egna regionen.
Även ADO har uttryckt sitt stöd för detta ”autonomi”-projekt. Enligt min mening utan att presentera en närmare analys av förutsättningarna för detta projekt; vilka som ligger bakom, hur realistiskt det är eller vilka konsekvenserna kan bli?
Andra assyriska grupper har ställt sig vid sidan av och kört sina egna ”race”. Till råga på allt försöker representanter för respektive grupp att påverka den inhemska och internationella opinionen, var och en efter eget tycke och ibland i helt divergerande riktningar. Jag vill inte vara pessimistisk men under dessa förutsättningar undrar jag återigen hur stora möjligheterna är för Zawaa och andra assyriska partier att åstadkomma någonting alls.
För att återvända till Isiks insändare kan jag konstatera att jag håller med om att våra politiska partier behöver föryngring och nya arbetsmetoder och strategier. Men för att ”bli ett accepterat folk med rättigheter” måste vi grundligt förändra oss själva. Vi måste enas, tala med en röst och samlas kring en gemensam vision. Först då kommer andra att acceptera oss som fullvärdiga och jämbördiga aktörer.[Författarens kommentar: Även om jag är engagerad i ADR vill jag inte tala i dess namn utan det som framförs här är mina personliga åsikter. Vad ADR har åstadkommit historiskt sett sedan bildandet 1979 har av utrymmesskäl inte behandlats här, utan idén har varit att kortfattat beskriva de förutsättningar som ADR agerar under i Irak.]